Drömmen om ett bättre liv

Jag har just läst en trevlig bok, skriven av Yann Martel: Berättelsen om Pi. Författaren ställer sej följande frågor i ett av kapitlen:

”Varför flyttar mänskor? Vad är det som får dem att dra upp allting med rötterna och lämna det välbekanta för det stora okända bortom horisonten? Varför bestiga detta Mount Everest av formaliteter som får en att känna sig som en tiggare? Varför ge sig in i denna främmande urskog där allting är nytt, konstigt och svårt? Svaret är detsamma världen över: människor flyttar för att de hoppas på ett bättre liv”. (Martel 2003, 95).

Det är säkert inte hela sanningen varför mänskor flyttar, för  mänskor är aldrig en enhetlig grupp. Var och en har sina egna skäl men när jag pratar med några gästarbetare som finns här i 100.000-tal så tycker jag ändå att Martel återger pricksäkert det som gästarbetarna själva också berättar.

Och jag möter dem överallt, gästarbetarna. De flesta kommer från Filippinerna, men även Indien, Pakistan, Indonesien, Sri lanka osv.osv. När jag frågar dem hur det är att vara gästarbetare så berättar de alla lite olika historier om sina liv,men de har alla en gemensam nämnare: de förtjänar så otroligt mycket bättre i Dubai än i eget land och de har många hemma som är beroende av denna inkomst.

Så slår jag mej en dag i slang med taxichauffören. Han är från Indien och har arbetat fem år i Dubai. Han har tre söner, den yngsta är 13 och den äldsta går nu på universitet och ska bli ingenjör. Han berättar det med sådan stolthet i rösten! Taxichauffören sänder hem pengar regelbundet och berättar att det är dyrt att ha sonen på universitet. Avgifterna är graderade enligt ett tregradigt system och det beror helt på studieframgång vilken avgiften blir. Hans son är inte så väldigt framåt, så de får betala den högsta avgiften. Taxichauffören jobbar 12 timmar om dagen och i Dubai måste chaufförerna köra ihop till en viss dagsintäkt och gör de inte de så blir det inget betalt för den dagen. De får en hemresa betald per år och 2 semestermånader. I år ska han inte ta någon semester, utan ska köra istället. Han säger att han helt enkelt inte har råd…

På textilsouken (bazaren) är de flesta försäljare
från Indien och Pakistan

På skönhetssalongen så träffar man ofta kvinnor i olika åldrar från Filippinerna. Jag träffade på Judith och Bernie häromdan som arbetar med pedikyr och manikyr och frågade hur det är att vara gästarbetare? De var ganska nöjda med sitt liv. Judith hade varit redan tre år i Dubai och Bernie något kortare. De ska egentligen arbeta  åtta  timmar/dag och ha en timme lunch. I praktiken arbetar de 11 timmar men får övertidsersättning för den överskjutande delen. Arbetsgivaren står också för boende och arbetsresor. De har en dag ledigt i veckan och den dagen far de ut och hittar på något om de har pengar. Eller så äter och sover de, berättar de fnissande. De får också uppsöka läkare, på arbetsgivarens bekostnad, om de blir sjuka.  Judith har en åttaårig dotter i Filippinerna som bor hos Judiths mamma. Bernie har tre barn och de bor med barnens pappa. Jag frågar dem hur deras liv skulle se ut om de skulle bo på Filippinerna? De berättar då att det skulle vara svårt att få ett arbete och om de skulle få ett så skulle inte lönen räcka till för att försörja en familj. De tycker att de har det bra här och har också rekommenderat vidare åt andra att göra likadant. De känner sej trygga där de bor men de får inte ha gäster och de får inte koka sin egen mat (brandrisk). Det finns en kantin i huset dit de kan gå men för att spara pengar så blir det ofta skräpmat. Värst av allt är längtan efter barnen. De berättar att de ”skypar” ofta med sina barn, maken och föräldrarna men gråter ofta av längtan efter sin nära och kära. Och när de berättar dethär så kommer det också mycket riktigt en tår i ögonvrån.

Judith, Bernie och Angela

Många gästarbetare har det betydligt värre.  I förra veckan läste jag i en tidning att  en kvinnlig arbetsgivare i en lokal familj i UAE, blivit dömd till 15 års fängelse för att hon torterat en Filippinsk gästarbetare till döds. I samband med detta uppdagades en lång historia av regelrätt misshandel, svält, kränkningar och att familjen även låtit bli att uppsöka vård för sina maider när de blev sjuka. Dethär är dessvärre ingen ovanlig historia. Det ryktas också om hur vanligt det är att husets herre börjar kasta ögonen på någon av maiderna, vilket gör att kvinnan i huset blir svartsjuk och då får en anledning att behandla maiden illa. De kvinnor som arbetar som maider i hemmen är i en väldigt sårbar situation. Allt är bra om allt är bra men om situationen inte är bra så vart vänder de sej? Är man utan både pass och pengar så finns det inte många andra möjligheter än att stanna kvar, oförmögen att få till stånd en förändring, och vänta att kontraktet tar slut. I Indonesien hade nordbor gott rykte om sej som arbetsgivare åt maider, eftersom det ansågs att nordbor betalade bra och behandlade maiderna väl. Men så fick jag mej också en ordentlig uppläxning vid ett tillfälle av en Malaysisk grannfru, som ansåg att jag betalade alldeles för bra åt vår mald och att jag därigenom trissade upp priserna i området. Efter den lilla telefondiskussionen så hälsade hon aldrig på mej igen...Jag kom plötsligt nu också ihåg en annan historia. Det var en finländsk fru som skulle anställa en ny maid. De diskuterade lönen och maiden frågade då också samtidigt om hon skulle få något "huvudvärkstillägg". Den finländska damen såg mycket frågande ut och maiden förklarade vidare att det är ett tillägg som man har om frun har huvudvärk och  då rycker maiden in och hjälper Mister...

Den finländska damen replikerade bestämt att här ska det minsann inte vara något huvudvärkstillägg!!!

Men när jag så far hem efter pratstunden med Judith och Bernie så jämför jag igen min situation med deras. Jag far hem till mitt fulla kylskåp och ett kök där jag får tillreda vad jag vill, när jag vill. Jag får ta hem vem jag vill och vi  har jobb i Finland och släktingar som står på egna ben. Vi får bara fortsätta vår vistelse här, för att vi vill det själva. På bordet står min egen dator och jag kan nå mina anhöriga när som helst och behöver inte köa till datorn tillsammans med 15 andra. Och vill mina barn komma och hälsa på så får de göra det när som helst, om inte jag hinner hem först förstås. Tala om att vara väldigt, väldigt privilegierad! Fast ibland har jag faktiskt huvudvärk :)