Såhär i början av det nya året ska jag göra ett försök att sammanfatta de tankar som jag har kring min vistelse här i Dubai. Jag har nu alltså varit här i ca. 4 månader och har nu lagt bakom mej en utmanande höst som avslutades i en inflammation i nackkotorna och axlarna. Jag har därför satt mej själv på en dator-paus, i syfte att bli till folk igen. Men nu tar jag nya tag och ska dela med mej lite av vad som händer i mitt liv.
Att förflytta sej på det här viset, och leva som s.k expatriot, är inte bara en resa i geografisk mening. Det är också en resa i psykologisk och känslomässig mening. Och det är kanske det perspektivet som är mest intressant för mej att reflektera kring. Man brukar urskilja fyra (4) olika faser som många brukar känna igen sej i.
Fas 1 - Kallas för Smekmånad och kännetecknas av fascination och eufori...Och just precis så var det för mej ungefär den först 1-2 månaden. Känslan av att äntligen ha kommit iväg till Det Nya Landet är ju så fantastisk. Tänk att det nu äntligen ska hända. Bakom oss har vi ett år av förberedelse, med anhållan om tjänstledighet för min del, information till alla berörda, avbeställa tidningen osv. osv. Vi känner oss så priviligierade och allt är bara spännande! Maten smakar så bra och blommorna doftar så gott. Mänskorna ler så vänligt och trafiken flyter så bra. Kameran är ständigt framme och vi fotograferar som galningar. Men så småningom landar vi nog...
...och övergår till...
Fas 2 - som kännetecknas av besvikelse frustration och en stor portion irritation. Livet i det nya landet som just var ljust och glatt ter sej nu plötsligt så svårt. Det är krångligt att få saker uträttade. Myndighetspersonerna är så svåra att ha att göras med. Jag var och ansökte om uppehållstillstånd och blev hemskickad för att klänningen var för kort! -"Pls madam, vear respectable clothing next time"!!! Och när skorkfian pekade på dörren hade jag lätt kunnat strypa henne...Det blir svårt att finna nya vänner och hur ska man överhuvudtaget hitta någon normal mänska att umgås med?! Friktionen mellan oss här på hemmaplan ökar. De saker som var små problem hemma har plötsligt vuxit sej väldigt stora. Viljan att nätverka är nästan obefintlig och orken att över huvudtaget berätta om upplevelserna känns oöverstigliga. Jag är inne i ett tillstånd av melankolisk nedstämdhet och ser på min omvärld som om jag betraktade dem i en tv-ruta. Jag är med men ändå inte. Det liknar faktiskt lite en depression. I samma veva idealiserar jag också bilden av F I N L A N D - och berättar åt mej själv (och gärna åt andra också) om och om igen: -"Sådär skulle det ALDRIG gå till i Finland" (vilket naturligtvis inte alls är sant). Denhär fasen kan hålla på i flera månader.
Men så småningom landar man ändå i den nya tillvaron, som övergår i ...
Fas 3 - Anpassning och jag skulle vilja påstå att det är där som jag är nu (och kanske förövrigt just därför har fått tillräcklig distans för att göra denna analys). Någonstans börjar saker och ting nu fall på plats. Att fungera på främmande språk flyter på och många praktiska saker har fallit på sin plats; man vet var man ska köpa maten, hur man betalar elen, uppehållstillståndet och körkort är ordnat osv. Den här fasen tar också några månader i anspråk och ibland faller man nog ibland tillbaka till fas 2, men på något sätt börjar man ha en del av de redskap som man behöver i Det Nya Landet och någon slags vana i att hantera olika situationer. Det blir till slut någon slags acceptans över att saker och ting förhåller sej som de gör.
Fas 4 -Integration och acklimatisering innebär att man känner sej alltmera hemma i den nya kulturen och samhället och man slutar helt enkelt att längta hem vid varje motgång. Man börjar se fördelarna igen med att bo utomlands och efter en tid kommer man "plötsligt ihåg" varför man valde att göra denna resa. Plötsligt finns det igen kraft, ork och nyfikenhet att ta ut svängarna och även en ambition att nätverka och vara nyttig i det nya, om än tillfälliga, hemlandet.
Det är fascinerande att så många, som varit i samma situation, beskriver faserna på samma sätt. Men alla upplever det inte förstås exakt likadant. Individuella variationer finns alltid. När jag ser på det som sker så ser jag dethär också som en individuell läroprocess. Jag har varit med om det här förr en gång, eftersom vi bott i Jakarta, Indonesien i 3 år. Jag utvecklas och kommer till nya insikter. Men jag behöver ha tålamod och acceptera att det tar den tid det tar. Den nya kulturen och alla möten med nya mänskor, utmanar mina fördomar och föreställningar och tvingar mej att tänka om. Samtidigt vill jag naturligtvis också slå vakt om den kultur som jag kommer ifrån. Men klarar jag balansen så kommer det något gott ur detta - det vet jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar