Arrangerat för ett liv i nöd och lust

Jag var på ett s.k. dinnerparty häromkvällen. Det var en tillställning där det fanns flera olika nationaliteter, kvinnor och män. Jag kom att prata med två indiska systrar, varav den ena var gift och hade ett barn och en äldre syster, som var ogift.   Vi kom att diskutera både ditt och datt och kom så småningom in på dethär med giftermål och familjebildande. Den gifta systern berättade om sitt liv och vedermödor med att kombinera föräldraskap med ett arbete inom turismbranschen. Men hon konstaterade att hon hade mycket hjälp ordnat för sej och sin familj i hemmet. Jag frågade då den andra systern om hon också hade familj? Hon suckade djupt och berättade att hon hade inte gift sej för det var så svårt att hitta någon här i Dubai. Jag kan som parentes berätta, att i Dubai existerar egentligen inget dejtande. Det är helt enkelt förbjudet. Kommer någon på att du vistas ensam med en person av motsatta könet, hånglandes i en bil t.ex och du blir anmäld så kan du hamna i fängelse. Så jag frågade henne då förstås hur man gör egentligen om man vill träffa någon här? Hon berättade då att hon nog träffat några, genom vänner, men inte hittat någon hon tyckt om . Hon berättade att hon egentligen är lite rädd för karlar och att hon gärna skulle vilja träffa någon som är lite rädd för kvinnor... Jag frågade vad hon sökte efter hos en man,  ska han t.ex vara väldigt välutbildad? Å, nej sa den andra systern genast. Ingen som har doktorerat i alla fall! Hon ansåg att sådana är väldigt dryga och besvärliga att ha att göras med!

Den ogifta systerns föräldrar hade också erbjudit sej att bjuda hem några aspiranter, som hon kunde bekanta sej med i syfte att förhoppningsvis hitta en blivande make. Hon menade att hon inte var så intresserad av detta men lade också till att hennes föräldrar nog aldrig skulle tvinga henne att ta någon som hon inte var intresserad av.

Jag är lite fascinerad av detta fenomen med arrangerade äktenskap.  Det känns lite som ”homeshopping”. Jag undrar hur det går till? Det låter ju onekligen bekvämt på något sätt. Månne man sitter där hemma i soffan, mellan mamma och pappa  (äter chips?) och aspiranten kommer in och presenterar sej. Man ställer alla möjliga frågor om intressen, utbildning, familjeförhållanden etc. och så kanske man ber honom snurra runt och så tackar man för intresset och säger att: -”Don´t call us – we call you”! Och så kan ha gå och nästa kommer in. Så kom jag  plötsligt att tänka på speed-datingen i  ”Bonde söker fru”. Det är ju också lite av arrangerade äktenskap, fast de hamnar ju inte i fängelse för sitt  utomäktenskapliga förhållande förstås…

Några dagar senare läste jag i Gulf News och då föll plötsligt en pusselbit till på plats, för där fanns den: ANNONSEN! Under rubriken ”matrimonials”, om Brides and Grooms wanted, fanns följande anrop:

”Sunni muslim hyderabadi parent seek proposals for their son, 27,5´8, b.tech mechanical, brougt up &working in Abu Dhabi, from families of fair, good looking girls age below 23. Call…”

samt

” A well-settled Hyderabadi business family in Dubai invites proposals for their 26-year old MBBS, beutiful, very fair, religious granddaughter, from Indian boys of well-qualified and religious family. call…

I tv:n kommer en programserie som kallas: ”Understanding Islam”.  Mänskor får sända in frågor av de mest skiftande karaktär till programmet och programledare citerar koranen och bönerna och ger väldigt handfasta råd. Jag satt och tittade en dag och en ogift kvinna hade sänt in en fråga hur hon skulle göra för att hitta en make. Hon var redan 35 och de flesta runt omkring henne hade gett upp hoppet att hon skulle hitta någon.  Den lärde berättade då att det finns en mening med allt och det kan hända att det inte är meningen att hon ska gifta sej men han gav tips om några böner och verser som hon kunde läsa och hon skulle göra dethär varje dag under en viss tid. Jag tänkte i den stunden att där fanns ju åtminstone en lite öppning för individens egna agerande – om man ber så kanske man kan få!

Så kommer jag att tänka på en annan historia som jag hört i samma ämne. Det var min man som berättade om en kollega som skulle flytta från Indien och arbeta i Finland på ett liknande kontrakt som vi har. Min man visste att han hade flera barn och frågade när familjen kommer över? Men mannen svarade då att hans familj stannar nog hemma i Indien. Det var ett arrangerat äktenskap och barnen var redan gjorda så...

Men hur gör de som är giftassugna, som blir presenterade för potentiella, men som inte hittar något de tycker om? Eller hur gör de som har tafatta föräldrar, som helt enkelt inte får ändan ur vagnen? Eller de som har föräldrar som inte vill att sonen eller dottern ska lämna hemmets härd? Eller den som inte är vacker, inte är så ljus i hyn och inte speciellt välutbildad: Sitter de i så fall bara och väntar? Och så vandrade tankarna vidare till alla de kvällar som jag själv stått på Jakobstads torg och frusit fingrar och fötter av mej, väntandes att något skulle hända. Och på de flickor och pojkar som tillbringar hela kvällen på en dansplats utan att bli uppbjuden en enda gång. Kan vi faktiskt slå fast vem av oss som har tillgång till ett bättre system?  Jag lovar en ny blogg i ämnet  när jag har blivit klokare i ämnet :)