Drömmen om ett bättre liv

Jag har just läst en trevlig bok, skriven av Yann Martel: Berättelsen om Pi. Författaren ställer sej följande frågor i ett av kapitlen:

”Varför flyttar mänskor? Vad är det som får dem att dra upp allting med rötterna och lämna det välbekanta för det stora okända bortom horisonten? Varför bestiga detta Mount Everest av formaliteter som får en att känna sig som en tiggare? Varför ge sig in i denna främmande urskog där allting är nytt, konstigt och svårt? Svaret är detsamma världen över: människor flyttar för att de hoppas på ett bättre liv”. (Martel 2003, 95).

Det är säkert inte hela sanningen varför mänskor flyttar, för  mänskor är aldrig en enhetlig grupp. Var och en har sina egna skäl men när jag pratar med några gästarbetare som finns här i 100.000-tal så tycker jag ändå att Martel återger pricksäkert det som gästarbetarna själva också berättar.

Och jag möter dem överallt, gästarbetarna. De flesta kommer från Filippinerna, men även Indien, Pakistan, Indonesien, Sri lanka osv.osv. När jag frågar dem hur det är att vara gästarbetare så berättar de alla lite olika historier om sina liv,men de har alla en gemensam nämnare: de förtjänar så otroligt mycket bättre i Dubai än i eget land och de har många hemma som är beroende av denna inkomst.

Så slår jag mej en dag i slang med taxichauffören. Han är från Indien och har arbetat fem år i Dubai. Han har tre söner, den yngsta är 13 och den äldsta går nu på universitet och ska bli ingenjör. Han berättar det med sådan stolthet i rösten! Taxichauffören sänder hem pengar regelbundet och berättar att det är dyrt att ha sonen på universitet. Avgifterna är graderade enligt ett tregradigt system och det beror helt på studieframgång vilken avgiften blir. Hans son är inte så väldigt framåt, så de får betala den högsta avgiften. Taxichauffören jobbar 12 timmar om dagen och i Dubai måste chaufförerna köra ihop till en viss dagsintäkt och gör de inte de så blir det inget betalt för den dagen. De får en hemresa betald per år och 2 semestermånader. I år ska han inte ta någon semester, utan ska köra istället. Han säger att han helt enkelt inte har råd…

På textilsouken (bazaren) är de flesta försäljare
från Indien och Pakistan

På skönhetssalongen så träffar man ofta kvinnor i olika åldrar från Filippinerna. Jag träffade på Judith och Bernie häromdan som arbetar med pedikyr och manikyr och frågade hur det är att vara gästarbetare? De var ganska nöjda med sitt liv. Judith hade varit redan tre år i Dubai och Bernie något kortare. De ska egentligen arbeta  åtta  timmar/dag och ha en timme lunch. I praktiken arbetar de 11 timmar men får övertidsersättning för den överskjutande delen. Arbetsgivaren står också för boende och arbetsresor. De har en dag ledigt i veckan och den dagen far de ut och hittar på något om de har pengar. Eller så äter och sover de, berättar de fnissande. De får också uppsöka läkare, på arbetsgivarens bekostnad, om de blir sjuka.  Judith har en åttaårig dotter i Filippinerna som bor hos Judiths mamma. Bernie har tre barn och de bor med barnens pappa. Jag frågar dem hur deras liv skulle se ut om de skulle bo på Filippinerna? De berättar då att det skulle vara svårt att få ett arbete och om de skulle få ett så skulle inte lönen räcka till för att försörja en familj. De tycker att de har det bra här och har också rekommenderat vidare åt andra att göra likadant. De känner sej trygga där de bor men de får inte ha gäster och de får inte koka sin egen mat (brandrisk). Det finns en kantin i huset dit de kan gå men för att spara pengar så blir det ofta skräpmat. Värst av allt är längtan efter barnen. De berättar att de ”skypar” ofta med sina barn, maken och föräldrarna men gråter ofta av längtan efter sin nära och kära. Och när de berättar dethär så kommer det också mycket riktigt en tår i ögonvrån.

Judith, Bernie och Angela

Många gästarbetare har det betydligt värre.  I förra veckan läste jag i en tidning att  en kvinnlig arbetsgivare i en lokal familj i UAE, blivit dömd till 15 års fängelse för att hon torterat en Filippinsk gästarbetare till döds. I samband med detta uppdagades en lång historia av regelrätt misshandel, svält, kränkningar och att familjen även låtit bli att uppsöka vård för sina maider när de blev sjuka. Dethär är dessvärre ingen ovanlig historia. Det ryktas också om hur vanligt det är att husets herre börjar kasta ögonen på någon av maiderna, vilket gör att kvinnan i huset blir svartsjuk och då får en anledning att behandla maiden illa. De kvinnor som arbetar som maider i hemmen är i en väldigt sårbar situation. Allt är bra om allt är bra men om situationen inte är bra så vart vänder de sej? Är man utan både pass och pengar så finns det inte många andra möjligheter än att stanna kvar, oförmögen att få till stånd en förändring, och vänta att kontraktet tar slut. I Indonesien hade nordbor gott rykte om sej som arbetsgivare åt maider, eftersom det ansågs att nordbor betalade bra och behandlade maiderna väl. Men så fick jag mej också en ordentlig uppläxning vid ett tillfälle av en Malaysisk grannfru, som ansåg att jag betalade alldeles för bra åt vår mald och att jag därigenom trissade upp priserna i området. Efter den lilla telefondiskussionen så hälsade hon aldrig på mej igen...Jag kom plötsligt nu också ihåg en annan historia. Det var en finländsk fru som skulle anställa en ny maid. De diskuterade lönen och maiden frågade då också samtidigt om hon skulle få något "huvudvärkstillägg". Den finländska damen såg mycket frågande ut och maiden förklarade vidare att det är ett tillägg som man har om frun har huvudvärk och  då rycker maiden in och hjälper Mister...

Den finländska damen replikerade bestämt att här ska det minsann inte vara något huvudvärkstillägg!!!

Men när jag så far hem efter pratstunden med Judith och Bernie så jämför jag igen min situation med deras. Jag far hem till mitt fulla kylskåp och ett kök där jag får tillreda vad jag vill, när jag vill. Jag får ta hem vem jag vill och vi  har jobb i Finland och släktingar som står på egna ben. Vi får bara fortsätta vår vistelse här, för att vi vill det själva. På bordet står min egen dator och jag kan nå mina anhöriga när som helst och behöver inte köa till datorn tillsammans med 15 andra. Och vill mina barn komma och hälsa på så får de göra det när som helst, om inte jag hinner hem först förstås. Tala om att vara väldigt, väldigt privilegierad! Fast ibland har jag faktiskt huvudvärk :)

Arrangerat för ett liv i nöd och lust

Jag var på ett s.k. dinnerparty häromkvällen. Det var en tillställning där det fanns flera olika nationaliteter, kvinnor och män. Jag kom att prata med två indiska systrar, varav den ena var gift och hade ett barn och en äldre syster, som var ogift.   Vi kom att diskutera både ditt och datt och kom så småningom in på dethär med giftermål och familjebildande. Den gifta systern berättade om sitt liv och vedermödor med att kombinera föräldraskap med ett arbete inom turismbranschen. Men hon konstaterade att hon hade mycket hjälp ordnat för sej och sin familj i hemmet. Jag frågade då den andra systern om hon också hade familj? Hon suckade djupt och berättade att hon hade inte gift sej för det var så svårt att hitta någon här i Dubai. Jag kan som parentes berätta, att i Dubai existerar egentligen inget dejtande. Det är helt enkelt förbjudet. Kommer någon på att du vistas ensam med en person av motsatta könet, hånglandes i en bil t.ex och du blir anmäld så kan du hamna i fängelse. Så jag frågade henne då förstås hur man gör egentligen om man vill träffa någon här? Hon berättade då att hon nog träffat några, genom vänner, men inte hittat någon hon tyckt om . Hon berättade att hon egentligen är lite rädd för karlar och att hon gärna skulle vilja träffa någon som är lite rädd för kvinnor... Jag frågade vad hon sökte efter hos en man,  ska han t.ex vara väldigt välutbildad? Å, nej sa den andra systern genast. Ingen som har doktorerat i alla fall! Hon ansåg att sådana är väldigt dryga och besvärliga att ha att göras med!

Den ogifta systerns föräldrar hade också erbjudit sej att bjuda hem några aspiranter, som hon kunde bekanta sej med i syfte att förhoppningsvis hitta en blivande make. Hon menade att hon inte var så intresserad av detta men lade också till att hennes föräldrar nog aldrig skulle tvinga henne att ta någon som hon inte var intresserad av.

Jag är lite fascinerad av detta fenomen med arrangerade äktenskap.  Det känns lite som ”homeshopping”. Jag undrar hur det går till? Det låter ju onekligen bekvämt på något sätt. Månne man sitter där hemma i soffan, mellan mamma och pappa  (äter chips?) och aspiranten kommer in och presenterar sej. Man ställer alla möjliga frågor om intressen, utbildning, familjeförhållanden etc. och så kanske man ber honom snurra runt och så tackar man för intresset och säger att: -”Don´t call us – we call you”! Och så kan ha gå och nästa kommer in. Så kom jag  plötsligt att tänka på speed-datingen i  ”Bonde söker fru”. Det är ju också lite av arrangerade äktenskap, fast de hamnar ju inte i fängelse för sitt  utomäktenskapliga förhållande förstås…

Några dagar senare läste jag i Gulf News och då föll plötsligt en pusselbit till på plats, för där fanns den: ANNONSEN! Under rubriken ”matrimonials”, om Brides and Grooms wanted, fanns följande anrop:

”Sunni muslim hyderabadi parent seek proposals for their son, 27,5´8, b.tech mechanical, brougt up &working in Abu Dhabi, from families of fair, good looking girls age below 23. Call…”

samt

” A well-settled Hyderabadi business family in Dubai invites proposals for their 26-year old MBBS, beutiful, very fair, religious granddaughter, from Indian boys of well-qualified and religious family. call…

I tv:n kommer en programserie som kallas: ”Understanding Islam”.  Mänskor får sända in frågor av de mest skiftande karaktär till programmet och programledare citerar koranen och bönerna och ger väldigt handfasta råd. Jag satt och tittade en dag och en ogift kvinna hade sänt in en fråga hur hon skulle göra för att hitta en make. Hon var redan 35 och de flesta runt omkring henne hade gett upp hoppet att hon skulle hitta någon.  Den lärde berättade då att det finns en mening med allt och det kan hända att det inte är meningen att hon ska gifta sej men han gav tips om några böner och verser som hon kunde läsa och hon skulle göra dethär varje dag under en viss tid. Jag tänkte i den stunden att där fanns ju åtminstone en lite öppning för individens egna agerande – om man ber så kanske man kan få!

Så kommer jag att tänka på en annan historia som jag hört i samma ämne. Det var min man som berättade om en kollega som skulle flytta från Indien och arbeta i Finland på ett liknande kontrakt som vi har. Min man visste att han hade flera barn och frågade när familjen kommer över? Men mannen svarade då att hans familj stannar nog hemma i Indien. Det var ett arrangerat äktenskap och barnen var redan gjorda så...

Men hur gör de som är giftassugna, som blir presenterade för potentiella, men som inte hittar något de tycker om? Eller hur gör de som har tafatta föräldrar, som helt enkelt inte får ändan ur vagnen? Eller de som har föräldrar som inte vill att sonen eller dottern ska lämna hemmets härd? Eller den som inte är vacker, inte är så ljus i hyn och inte speciellt välutbildad: Sitter de i så fall bara och väntar? Och så vandrade tankarna vidare till alla de kvällar som jag själv stått på Jakobstads torg och frusit fingrar och fötter av mej, väntandes att något skulle hända. Och på de flickor och pojkar som tillbringar hela kvällen på en dansplats utan att bli uppbjuden en enda gång. Kan vi faktiskt slå fast vem av oss som har tillgång till ett bättre system?  Jag lovar en ny blogg i ämnet  när jag har blivit klokare i ämnet :)

Finländare är i grunden ett generöst och öppet folkslag med blommor i händerna...

Nu var det kanske någon som fick kaffet i vrångstrupen eller så tänker ni kanske att nu har hon slutligen helt tappat greppet?! Men nu när jag har flamsat runt med Rodney (se förra bloggen) i några dagar så ska jag faktiskt bli lite allvarlig och skriva om något som jag funderat mycket på.  För det som vi ser i rubriken är ju inte precis sinnebilden av finnen, eller hur? Snarare brukar vi få höra om vår blyghet,  dåliga ölsinne och så  knivarna, förstås.

Skottar är snåla och  svenskarna snackar mycket. Ryssar är buttra och de enda som är riktigt glada är danskarna, för de har ju det så dejligt!  Ni känner säkert igen dessa påståenden. De positiva omdömen som finns om ens eget folk  är ju lätta och roliga att bära. Som när någon säger att finländarna är bra på att arbeta, är pålitliga och punktliga. Men säkert kan också enskilda individer rubba den föreställningen. Alla är inte så pålitliga och arbetsamma i Finland heller, eller? Och om vi själva möter nya mänskor, vill vi då inte att vår egen person ska få tala för sej själv? Låta Den Sanna Bilden växa fram på basen av egna meriter och inte på basen av fördomar kring vårt folk? Så finns det liknande generaliseringar  som täcker in ännu mera, som t.ex när vi etiketterar araber. Arabfolk  finns ju i så otroligt många olika länder som i sin tur bär på sin alldeles egen historia, politiska och ekonomiska system, klimat, fostran och allt annat som påverkar mänskor. Hur kan de rimligtvis vara enhetliga i sin framtoning och särart? På samma sätt finns det också en bild bland araberna av hur västerlänningen är och vilka värderingar vi står för. Den bilden blir precis lika suddig och orättvis när man ser närmare på den. Västerlänningar finns ju överallt på jordklotet.

Jag pratar  alltså egentligen om  våra generaliseringar av folk från andra länder. Finns det överhuvudtaget något sådant som folksjäl?  Hur relevanta är etiketteringarna egentligen men framför allt så undrar jag: Vad ska vi använda dessa generaliseringar till och fyller de någonsin en vettig funktion? Och var går gränsen mellan kategorisering och  rasism och  t.o.m. diskriminering?

En äkta beduin i öknen - så pittoreskt! Fel, många beduiner arbetar
numera på oljefälten där de får mera betalt. Mannen är en pa-
kistans gästarbetare som leder kamelerna åt turisterna. 

För att ytterligare fördjupa problematiken, ska jag ge ett exempel till:

Någon berättar såhär till mej-”Igår ringde plötsligt en Indier på min dörr”. Allt vad personen  påstår efter detta, i syfte att beskriva händelsen, så kommer att ytterligare kategorisera indiern  så jag fyller på, allt i syfte att förtydliga och förstå: Min vän berättar vidare följande:

1.     Han ville ju sälja något ( jag tänker: förstås ville han ju det, det är ju sådant de sysslar med dedär indierna).

2.     Han gav sej inte (jag tänker: och det är ju just typiskt dem – så otroligt ettriga)

3.     Han frågade efter Mister (jag tänker: naturligtvis dög det inte med henne – hon är ju bara en kvinna i hans ögon). Osv. osv

Symtomatiskt är alltså att vi lägger till  mera information till situationen än vad vi rimligtvis har tillgång till.  Vi gör dethär av två orsaker. Dels för att vi har erfarenhet av ett visst folkslag och tror oss, på basen av det, veta vad som kännetecknar mänskor av det folkslaget. Men  vi lägger också till för att lättare förstå helheten och kunna greppa historien som vi hör. Ju flera intryck vi är utsatta för och ju flera intryck vi ska sortera så desto mer tar denhär processen över, bildandet av det som kallas stereotypier.  Ett annat tillfälle när detta händer är när vi är väldigt stressade och snabbt ska försöka först. Och onekligen blir ju beskrivningen av enskilda individer ganska så orättvisa om vi etiketterar var och en enligt vår bild av individens landsfolk i stort.

Typisk klädedräkt? Egentligen inte. Det finns ett otal varianter
av denna klädedräkt där individen i många fall kan göra sina
egna val. Dessutom var dockorna blonda och blåögda...

Varför håller vi egentligen kvar stereotypa bilder fast vi vet att de inte  stämmer? Orsaken torde ligga i att vi inte förmår sortera alla intryck av detta hav av mänskor, raser och folkslag. Så för att kunna hantera dessa intryck så etiketterar vi och plötsligt  så har det blivit mera begripligt och hanterbart. Vi skyddar oss själva alltså från en kognitiv överbelastning. Att kategorisera bilar och andra döda ting är ju ganska harmlöst men kategoriseringen av mänskor stjälper oss ofta  i vår växelverkan med andra mänskor.  Idag översköljs vi med bilder och intryck av folkslag från världens alla hörn. Vi kallar det globalisering. Hur ska vi kunna fortsätta att leva i denna globaliserade värld och samtidigt möta varje enskild mänska, oberoende härkomst, utan att färdigt  ”läsa in” allt möjligt? Är det ens möjligt att mötas bara –som individer?  Eller är vi bara i ett väldigt omoget stadium av globalisering och sedan när vi levt i den i några generationer så har vi s.a.s slappnat av och kan hantera det?  Och är det inte sist och slutligen så när man tänker på vad det innebär att vara mänska, att flera saker ändå förenar oss mänskor än skiljer oss åt?

Exempel på lyckad kategorisering. Dessvärre har dvärg nr. 7
vandrat till de sällade jaktmarkerna p.g.a en olycka i min trädgård.

Jag tror  inte vi helt kan sätta våra föreställningar om varandra åt sidan, men kanske kan vi åtminstone vara tillräckligt öppna för att utmana dem lite grann?  Då kanske vi också mycket lättare kan röra oss över kulturgränserna och lära oss av varandra.  Och kanske en vacker dag så kan även  finländare betraktas som ett leende och öppet folk som  har blommor i händerna och  geléhjärtan i fickornaJ

Vi har det bra, vi här bak i bilen och vill inte va´me´om nån krock!

Jag har fått körkort och det kan jag säga, att jag sitter inte och lallar med i Siw Malmqvist slagdänga från 60-talet när jag kör här. Inget di-do-di-dam-dam hörs i vår bil, det är då ett som är säkert! Men jag tar det från början.

Jag har alltså fått körkort. Om man är på turistvisum i Dubai får man köra hyrbil men om man är på resident visum så måste man ha ett körkort om man vill köra bil. Åtminstone om man kommer från något av de nordiska länderna så får man körkort direkt. Är man från t.ex Indien så ska man gå i körskola här. Men man far alltså till myndigheterna och fyller i en hel del papper och man ska ha med sej resident visa, pass samt  ”gamla” körkortet. Man ska också vara respektabelt klädd - man får inte visa knäna.  Och så en sak som är lite intressant: Man ska också ha med sej sin sponsor. I mitt fall så är min man eftersom det är han, av oss båda, som som har arbetsvisum.Dethär med sponsorn är lite kul och irriterande på samma gång. För att man ska få uppehållstillstånd i Dubai så behöver man en sponsor. Om det inte är äkta man (man tycker inte heller om samboförhållanden här) så är det en arbetsgivare och i det fallet så är det arbetsgivaren som kommer med till myndigheterna. I vart fall så ska sponsorn skriva under alla papper och dessutom skriva ett fritt formulerat brev där sponsorn försäkrar att sponsorn inte ser något hinder till att personen ifråga kör bil i Dubai. Min sponsor är en väldigt generös person. Han ger mej tillåtelse att köra. Och fattas bara annat för ibland vill ju sponsorn kanske dricka vin eller annars bara sitta bredvid och ta det lugnt och då är det ju bra om någon annan kan köra. Samtidigt som man fyller i och lämnar in dessa papper så ska man också till ögonläkare. Ögonläkaren var väldigt snäll. Jag har ju just genomgått en laseroperation av mina ögon och har s.k monovision, vilket betyder att jag har ett ”läsöga” och ett ”distansöga”.  Jag brydde mej inte om att upplysa henne om dethär, för jag har lärt mej att man i regel ska säga så lite som möjligt, men konsekvensen blev i alla fall att jag inte såg alls på distans med mitt läsöga, vilket ju är helt naturligt. Men då bytte hon snabbt ut de dumma och dåliga bilderna och satte nya bilder som var STARKT förstorade och då såg jag ju! Man behöver faktiskt inte krångla till det.  Så resultatet blev 6/6 på ena ögat och 6/24 på det andra…Jag tycker det är fint när test blir specialanpassade för oss som har olika typer av funktionsnedsättningar. Men det som är mera oroande är ju det faktum att i så fall anpassas det ju för alla andra också i trafiken. Den tanken är ju  plötsligt skrämmande!

Vid ett tillfälle satt väninnan och jag och diskuterade trafiken i Dubai. Jag själv ansåg att medbilister ofta ger företräde om de märker att man är i trubbel och i fel fil, vilket i mitt fall händer väldigt ofta. Jag tycker också att man ofta bjuder fotgängare att gå över, något jag inte är van vid från egen stad, som jag tycker har väldigt  oartig trafikkultur. Väninnan höll inte alls med. Hon ansåg att Dubaitrafiken är självisk och hänsynslös och hon höll på att bli vittne till att en fotgängare blev överkörd. Men, försökte jag, det är ju ett enstaka exempel. Inte kan man ju dra slutsatser på basen av detta?! Men hon hade nog sett det flera gånger, sade hon.  När vi hade skalat bort alla värderingar, som vi inte var överens om, så enades vi om följande:

1   I Dubai finns  det många bilar ute i trafiken

2   Vissa bilar i Dubai  kör väldigt fort

3   Bilarna är överlag i bra skick

4   Det är möjligt att vissa chaufförer har fått sitt körkort i ett cornflakespaket…

Här har Rodney tagit mej till min "favorite destination"

Som jag har kört fel under dessa dagar! Jag kan inte förstå hur man lyckas få in så mycket felkörning under en och samma dag? Jag har vid flera tillfällen hamnat in på sex-filiga motorvägar, där man galant får köra 25 km för att kunna svänga om och köra 25 km till och förhoppningsvis komma in på rätt väg. Trafiken är dessutom väldigt snabb. Vi har en GPS som vi har vi döpt till Rodney. Han är mej  förhållandesvis trogen men är nog inte alltid en vän i nöden. Rodney är lite dåligt uppdaterad vad gäller alla vägbyggen. Han har många gånger lett mej på dåliga vägar. Rodney tappar också ibland bort mina favoritdestinationer. Jag skulle vilja att han håller reda på dem, för när jag har dem så kan jag åtminstone ge upp tanken på att ta mej dit jag var på väg och helt enkelt ta mej hem igen.  Och tro mej – det har hänt flera gånger! Och det har också hänt sej att jag vägrat sätta mej bakom ratten därpåföljande dag.  Man kan säga mycket om Rodney, men han höjer aldrig rösten och det hedrar honom. Fast han tvingas säga för 18:nde gången: ”Your route has been calculated”, så aldrig att han sitter och suckar, höjer rösten och himlar med ögonen. Han börjar bara om på nytt och på nytt med sin lugna röst.  Rodney om du hör det här, så vill du bli min co-sponsor om den andra inte orkar mera? Vi ska bara uppdatera dej till en nyare version först, ”before we seal the deal”…

 

Det lönar att skaffa sej en ordentlig vägkarta

Spridda tankar kring vad ofta ser i gatubilden

Man ser ibland mänskor med olika typer av funktionsnedsättningar men man ser dom inte integrerade på arbetsplatser i olika uppgifter.

Man ser många Hammers och andra stora bilar och man ser också Maseratis, Ferrarin, Aston Martin, Jaguarer, Rollsroycar och Bentleyn

Man ser ofta någon som joggar (är man i ett varuhus före kl. 10 så ser man ofta mänskor som joggar och "powerwalkar". Varför? Svalt och skönt och eftersom varuhusen är stora kan man lätt komma upp till flera kilometer)

Går man i 10 minuter gatan fram så kan man vara säker på att man mött många olika nationaliteter under dessa minuter.

Man ser vanligen inga djurtransporter. Om man ser något så är det en eller flera kameler som är på väg till en farm eller kanske till kapplöpningsbanan. Man ser sällan katter men ganska ofta hundar och anmärkningsvärt är att det är mest frågan om 5-8 olika raser.

Vägen till matbutiken - den kan jag (faktiskt)!

Spridda tankar kring vad man sällan eller aldrig ser i gatubilden

Man ser inte hemlösa och tiggare.

Man ser inte så ofta att någon cyklar

Man ser inte mänskor som promenerar gatan fram och går från en butik till en annan. Shoppar gör man bäst i ett varuhus och går där från butik till butik där allt finns under ett tak.

Ensamma barn som springer omkring utan vuxen tillsyn eller småbarn som är ensamma ute sent på kvällen 

Någon som är full och går raglande omkring.

Man ser inte stora reklamskyltar med sexig reklam på och man ser inte heller par som står och kysser varandra omslingrade och passionerat (=förbjudet)

Det finns ju inget annat sätt att lära sej trafiken här än att köra. Det är precis som när man faller av en häst - man ska snabbt upp i sadeln igen, bara! Och precis som med all annan inlärning så är det åtminstone tre saker som blir avgörande om man lär sej eller inte: Behov, motivation och tajming.

Och så förstås en mentor som är lika tålmodig som Rodney :)