Nu var det kanske någon som fick kaffet i vrångstrupen
eller så tänker ni kanske att nu har hon slutligen helt tappat greppet?! Men nu när jag har flamsat runt med Rodney (se förra bloggen) i några dagar så ska jag faktiskt bli lite allvarlig och skriva om något som jag funderat mycket på. För det
som vi ser i rubriken är ju inte precis sinnebilden av finnen, eller hur? Snarare
brukar vi få höra om vår blyghet, dåliga
ölsinne och så knivarna, förstås.
Skottar är snåla och svenskarna snackar mycket. Ryssar är buttra
och de enda som är riktigt glada är danskarna, för de har ju det så dejligt! Ni känner säkert igen dessa påståenden. De
positiva omdömen som finns om ens eget folk är ju lätta och roliga att bära. Som när någon
säger att finländarna är bra på att arbeta, är pålitliga och punktliga. Men
säkert kan också enskilda individer rubba den föreställningen. Alla är inte så
pålitliga och arbetsamma i Finland heller, eller? Och om vi själva möter nya
mänskor, vill vi då inte att vår egen person ska få tala för sej själv? Låta Den Sanna Bilden växa fram på basen av egna meriter
och inte på basen av fördomar kring vårt folk? Så finns det liknande generaliseringar som täcker in ännu
mera, som t.ex när vi etiketterar araber. Arabfolk finns ju i så otroligt många olika länder som
i sin tur bär på sin alldeles egen historia, politiska och ekonomiska system,
klimat, fostran och allt annat som påverkar mänskor. Hur kan de rimligtvis vara
enhetliga i sin framtoning och särart? På samma sätt finns det också en bild
bland araberna av hur västerlänningen är och vilka värderingar vi står för. Den
bilden blir precis lika suddig och orättvis när man ser närmare på den. Västerlänningar
finns ju överallt på jordklotet.
Jag pratar
alltså egentligen om våra
generaliseringar av folk från andra länder. Finns det överhuvudtaget något
sådant som folksjäl? Hur relevanta är
etiketteringarna egentligen men framför allt så undrar jag: Vad ska vi använda
dessa generaliseringar till och fyller de någonsin en vettig funktion? Och var
går gränsen mellan kategorisering och rasism och t.o.m. diskriminering?
 |
| En äkta beduin i öknen - så pittoreskt! Fel, många beduiner arbetar numera på oljefälten där de får mera betalt. Mannen är en pa- kistans gästarbetare som leder kamelerna åt turisterna. |
För att ytterligare fördjupa problematiken,
ska jag ge ett exempel till:
Någon berättar såhär till mej-”Igår ringde
plötsligt en Indier på min dörr”. Allt vad personen påstår efter detta, i syfte att beskriva
händelsen, så kommer att ytterligare kategorisera indiern så jag fyller på, allt i syfte att förtydliga
och förstå: Min vän berättar vidare följande:
1.
Han ville ju sälja något ( jag
tänker: förstås ville han ju det, det är ju sådant de sysslar med dedär
indierna).
2.
Han gav sej inte (jag tänker: och
det är ju just typiskt dem – så otroligt ettriga)
3.
Han frågade efter Mister (jag
tänker: naturligtvis dög det inte med henne – hon är ju bara en kvinna i hans
ögon). Osv. osv
Symtomatiskt är alltså att vi lägger till mera information till situationen än vad vi
rimligtvis har tillgång till. Vi gör
dethär av två orsaker. Dels för att vi har erfarenhet av ett visst folkslag och
tror oss, på basen av det, veta vad som kännetecknar mänskor av det
folkslaget. Men vi lägger också till för
att lättare förstå helheten och kunna greppa historien som vi hör. Ju flera
intryck vi är utsatta för och ju flera intryck vi ska sortera så desto mer tar
denhär processen över, bildandet av det som kallas stereotypier. Ett annat tillfälle när detta händer är när vi
är väldigt stressade och snabbt ska försöka först. Och onekligen blir ju beskrivningen av enskilda individer ganska så orättvisa om vi etiketterar var och en enligt vår bild av individens landsfolk i stort.
 |
| Typisk klädedräkt? Egentligen inte. Det finns ett otal varianter av denna klädedräkt där individen i många fall kan göra sina egna val. Dessutom var dockorna blonda och blåögda... |
Varför håller vi egentligen kvar stereotypa
bilder fast vi vet att de inte stämmer?
Orsaken torde ligga i att vi inte förmår sortera alla intryck av detta hav av
mänskor, raser och folkslag. Så för att kunna hantera dessa intryck så etiketterar
vi och plötsligt så har det
blivit mera begripligt och hanterbart. Vi skyddar oss själva alltså från en
kognitiv överbelastning. Att kategorisera bilar och andra döda ting är ju
ganska harmlöst men kategoriseringen av mänskor stjälper oss ofta i vår växelverkan med andra mänskor. Idag översköljs vi med bilder och intryck av
folkslag från världens alla hörn. Vi kallar det globalisering. Hur ska vi kunna
fortsätta att leva i denna globaliserade värld och samtidigt möta varje enskild
mänska, oberoende härkomst, utan att färdigt
”läsa in” allt möjligt? Är det ens möjligt att mötas bara –som
individer? Eller är vi bara i ett
väldigt omoget stadium av globalisering och sedan när vi levt i den i några
generationer så har vi s.a.s slappnat av och kan hantera det? Och är det inte sist och slutligen så när man
tänker på vad det innebär att vara mänska, att flera saker ändå förenar oss
mänskor än skiljer oss åt?
 |
| Exempel på lyckad kategorisering. Dessvärre har dvärg nr. 7 vandrat till de sällade jaktmarkerna p.g.a en olycka i min trädgård. |
Jag tror inte vi helt kan sätta våra föreställningar om
varandra åt sidan, men kanske kan vi åtminstone vara tillräckligt öppna för att
utmana dem lite grann? Då kanske vi
också mycket lättare kan röra oss över kulturgränserna och lära oss av
varandra. Och kanske en vacker dag så kan även finländare betraktas som ett leende och
öppet folk som har blommor i händerna
och geléhjärtan i fickornaJ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar