Men hur ska jag hitta kamelerna?

Eller bloggen om huruvida man blir internationell om man bara äter panda lakrits i Dubai?

Denna blogg handlar kanske inte så mycket om kameler i sej, väl medveten om att kanske någon blir besviken nu. Den handlar kanske mera om en fråga som jag ställer mej alltemellanåt, som har att göra med livsstil, öppenhet och vilja att ta emot det som finns omkring oss här. Jag undrar nämligen om det är möjligt för mej att som individ smälta in i mångkulturell miljö, bli internationell av mej och globalt orienterad och allt vad vi kan kalla det, här i min nya omgivning, om jag bara äter köttbullar och panda lakrits? Låter frågan konstig. Vänta, så får jag förklara mej. Men jag ska backa några år i tiden.

Kameler från kamelfarm i öknen intill Fossile Rock

Som liten flicka växte jag upp i en liten by i Österbotten. I början av 60-talet var inte utbudet av nöjesliv så väldigt övertygande och jag kunde välja mellan tre saker; 4H, IK Falken (idrottsförening) och kyrklig verksamhet. Jag valde för säkerhets skull alla tre. Och jag tror att det var söndagsskolan som öppnade mina ögon för möjligheten att världen faktiskt kan vara större än Edsevö! Fascinerade satt vi småbarn och tittade på när söndagsskolläraren hängde upp Sackeus i mullbärsträdet på flanelltavlan, och utan att han föll ner igen. Och hon berättade om platser som Betlehem, Jerusalem och Romarriket och visade bilder på män och kvinnor i långa klänningar. Så kom missionärerna till byahemmet och berättade om Senegal och Tanzania och visade foton på små svarta män med spjut i händerna. På pedagogspråk kunde man kanske säga att det var där som de kognitiva strukturerna formades och en vidare förståelse för andra länder och de mänskor som befolkar dem.

På kamelritt i öknen

Det gick ett antal år och jag gifte mej och fick barn och när barnen var fyra och sju år gamla bröt vi upp från vår hemvanda miljö och kom att tillbringa tre år i Jakarta, Indonesien. Jag kommer så väl ihåg när jag jagade en osthyvel genom stan och rundade tre varuhus utan att hitta. Det var nog lätt att tänka då att andra familjer använder nog inte osthyvel. De biter säkert direkt en tugga av osten eller så använder de helt enkelt mjukost. När jag till sist slutade leta så hittade jag en osthyvel i alla fall. Ett annat starkt minne är från det tillfälle när vi kom hem igen och jag och pojkarna, för första gången på många månader, var och handlade mat på Prisma. Pojkarna rusade plötsligt fram till en av kyldiskarna och ropade högt och ljudligt: Titta mamma, LEVERLÅDA!!! Runt omkring oss började  mänskor stirra på de stackars hänförda (säkert hungriga) små pojkarna och deras tafatta mor som säkert inte gav dem tillräckligt med mat. Men varför berättar jag dethär? Jo, för det handlar just om den process där man försöker, i någon mening, balansera mellan att smälta in i något nytt, samtidigt som man bär med sej något annat. Och det tycks fungera s.a.s i båda riktningarna. Både när man åker och kommer tillbaka.

 Dubai är en smältdegel av kulturer. Man räknar med att här finns 80 % utlänningar och 20 % lokalbefolkning. Här finns verkligen mänskor från världens alla hörn.(Om intressanta mänskliga möten som jag gjort ska jag berätta en annan gång). Och bland dessa finns också en grupp nordbor; finnar, svenskar, norrmän och danskar. Om jag vill så är det möjligt att enbart umgås med folk från mitt hemland eller de andra nordiska länderna. Nordic women har en egen grupp som träffas. Jag fick inbjudan till Sweorna häromdan, som är svenskarnas sammanslutning.  Finska småbarnsmammor i Marinan (stadsdel i Dubai)ordnar kaffemorgnar och träffas regelbundet. Finska damerna utefter Shoreline (stadsdel på Palmen)träffas ofta. Man kan också fara till norska/svenska sjömanskyrkan och äta businesslunch, tillsammans med andra nordbor och i övrigt ta del av deras norsk/svenska aktiviteter för alla åldrar. Sjömanskyrkan har också ett digert bibliotek av svenska och norska böcker, skrivna av svenska och norska författare, som man kan låna.  I butiken kan man köpa panda lakrits, geisha choklad, marabou, Abbas sill och norsk lax. Vill man riktigt "ta i", så kan man åka till Ikea och bunkra upp ytterligare livsmedel. Jag kan gå till svensk tandläkare.  Ny teknik har gjort att jag kan maila och facebooka mina vänner. Kommunicera genom denhär bloggen. Vara uppkopplad i direkt konversation med barnen, föräldrar, släktingar  och vänner genom Skype och Face-time. Förstår ni min point? Man kan leva ute i världen och ändå leva i en bubbla - en nordisk eller finsk bubbla, mitt i Dubai.

Kamel i öknen vid Qasar Al Sarab

Jag är  så glad och tacksam över mina finländska och nordiska vänner, tro inget annat! Men jag vill också vara medveten om denhär bubblan, som jag beskriver. För om jag ser att den finns, så kan jag också medvetet vidga mina vyer, mitt tänkande, mina kontakter och välja vad jag sätter min tid på. För det finns alldeles för mycket intressant utanför bubblan för att bara stanna där inne. Och så upplever jag det som så, att om  man lever som utlandsfinländare så får man också räkna med förlust och sorg på vissa punkter. Man får givetvis en hel del men man ger också bort en del andra saker. Och det är då man måste diskutera och kalkylera med sej själv: Hur viktigt/livsnödvändigt är det för mej att ha en osthyvel och leverlåda?

Och ni har ju säkert redan förstått att kamelerna endast har ett symbolvärde i denna historia? Kamelerna symboliserar  De Andra Kulturerna. För när jag har ätit japanskt, kinesiskt, libanesiskt och mexikanskt så behöver jag  få vila och dra andan en stund och rulla runt bland köttbullarna, vitlökssillen och panda lakritsen. Men efter det är jag redo igen att ta emot nya intryck och lära mej mera om det mångkulturella Dubai. Möta kamelen ansikte mot ansikte -  lära mej mera och försöka förstå!
För det är så som jag vill förvalta den möjlighet som jag har fått genom denna vistelse.