Litet bo jag sätta vill

Det är en ganska delikat uppgift att få inreda en tom lägenhet när man är såhär i mogen ålder. I vanliga fall så växer ju hemmets inredning sakta fram i takt med ekonomi och arv och annat. Slutresultatet blir ofta ett sammelsurium av stil och prylar, kanske även kombinerat med en viss blindhet för vad som passar ihop. Det tre-årskontrakt som vi har här i Dubai gav oss också möjligheten att ta med dessa våra möbler hemifrån, på företagets bekostnad, eller att köpa möbler här för en viss övre summa.  Vi valde då att hålla vårt Finlandshem intakt av olika orsaker och följaktligen skaffa hela inredningen på plats och ställe. Här finns en uppsjö av möbelaffärer som ställde oss plötsligt ett dilemma: Vilken stil ska vi välja?  Det finns Ikea, svindyra italienska designmöbler och guldpläterade stolsben till höger vänster. Man kan också gå på Dubai mall (världens största varuhus) och köpa Versace-möbler och bli ägare till ett litet soffbord mot några tiotalstusen euro, sådär.  Vi har valt att köpa några saker nya och några saker har vi köpt via en populär sida på nätet, Dubizzle. Eftersom vi inte behöver fundera på småbarn med sylt och tuschpennor i nävarna så köpte vi vita lädermöbler till vardagsrummet. Säng är också bra att köpa helt nytt. Det finns trots allt en del kryp här, löss bl.a. Men tillbaka till mitt "dubizzlande":

Det första dubizzle-inköpet gjordes hos en brittisk pilot. Han bodde tillsammans med sin koreanska fru i en radhuslägenhet. De hade flyttat till en mindre lägenhet och matbordet hade blivit för stort för dem.  Jag var väldigt ny i Dubai och kommer ihåg att jag tyckte det var så intressant att se hurudana möbler de hade och hur de hade möblerat. Vi kom att stanna en god stund och prata med dom.  Den brittiska piloten ägde en väldigt stor bil. Han kom hem  till oss, med sin koreanska fru och med bordet i bitar. Maken och bordsägaren skruvade ihop bordet i vår matvrå och satte glasskivan på plats. Sådana mänskor finns det!

Våra gardiner har jag också "dubizzlat". En lördagmorgon hittade jag annonsen och tog genast kontakt med ägaren, som förövrigt var från Chicago. Han bodde i huset mittemot vårt och detta nämnda hus har samma speciella mått på fönstren som vi har. Något som är långt ifrån en självklarhet här. Chicago-mannen visade sej vara en mycket trevlig person. Han stod i beråd att flytta hem och diskuterade gärna sina erfarenheter av att bo här. Han hade arbetat här i fem år och hans fru och nyfödda baby hade redan flyttat tillbaka till Chicago. Vi ville gärna köpa hans gardiner och då återstod nästa lilla problem: Hur får man ner dom och hur får vi upp dem i vår egen lägenhet? Det är nämligen så här att när man flyttar tar man med sej gardinskenor eller gardinstänger och vi ägde varken stege, borrmaskin och gardinerna var 3,50 långa... Men Chicago-mannen hade en lösning på problemet, för han hade kontakter. Han ringde Buba - "the handy man", som kom med sitt lilla team pakistanier och först monterade de ner gardinerna hos Chicago-mannen och så monterade de upp dem hos oss. Det tog dem 4 timmar totalt. Gardinägaren kom dessutom över till vår lägenhet för att se att det gick rätt till! Och plötsligt hade vi fått gardiner till 3 rum och kunde mörklägga och stänga ute lite av den stundtals besinningslösa värmen som vi hade vid den tidpunkten. Chicago-mannen gav slutligen i arv åt oss en tjock trave med "takeaway" broschyrer så vi kunde beställa mat med smaker från världens alla hörn. Österbottning som jag är, så är jag helt fascinerad av fenomenet att beställa hem mat på moppe. Finns det någon som lagar sin egen mat här?? Under min vistelse här har jag vid ett (!) tillfälle ringt på asiatisk mat. Det smakade verkligen inget vidare. Nästa dag blev det makaronilåda igen...Men broschyrerna finns kvar!

Hallspegeln och console-bordet köpte vi av en indier som nyligen flyttat till en mindre lägenhet. Som parentes kan jag berätta att jag alltid åker med någon (företrädesvis min man) när jag far och ser på möbler. En säkerhetsåtgärd som jag håller hårt på. Den indiska mannen hälsade på min man med handslag och ett: -"Hello, sir, how are you". Jag fick en avmätt nick... I den indiska mannens lägenhet stod det möbler och flyttkartonger överallt och i varenda hörn, ackompanjerat av en stark doft av spiskummin, curry och andra exotiska kryddor. Han var glad över att vi vill befria honom från lite möbler och bar glatt ut möblerna till vår lilla hyrda bil, som blev så full så vi själva knappt hade rum att ta oss hem.

Till sovrummet "dubizzlade" vi också fram en spegel och bord och även denna gång av indier. Denhär gången kom vi att besöka ett pensionerat indiskt par som bodde i ett fint egnahemshus en bit utanför Dubai. De hade just flyttat till dethär huset och med dem även den ena sonen med familj, som just hade flyttat hem från U.S.A. Deras vardagsrum var megastort och i detta vardagsrum hade de, lyssna nu: tre stycken trepersoners soffor SAMT fyra stora fåtöljer! Jag måste ju naturligtvis fråga varför de hade så många sittplatser och den gamla damen berättade att de tycker det är så roligt att samla familj och vänner och de har ofta gäster. Tänk vilken gemenskap som finns i vissa kulturer. Men samtidigt som jag stod där och idealiserade storfamiljen så berättade kvinnan att hon är nog så irriterad på det unga paret som kommer dragandes med sina Ikea-möbler hela tiden. Hon tycker de möblerna är så tråkiga och hon sade också att de hade ideliga dispyter gällande inredningen! Med spegeln och bordet i bilen for min man och jag hem till vår två-personers lägenhet med släktingar och vänner i en annan del av jordklotet och betydligt färre sittplatser.

Men att inreda betyder ju inte automatiskt  att det blir ett hem. Hemma i vårt  Finlandshem har vi en tavla på väggen som lyder såhär: " A house is built of log and beams, a home is built on hope and dreams". Hopp och drömmar hittar man inte på Dubizzle.