Små, små guldkorn av Lycka i sanden/del 3

Nu som då kommer det diverse utmaningar på Facebook där man önskas dela med sej av sin kaffestund på morgonen eller berätta vad man är lycklig eller tacksam över. Jag är glad över att mina vänner vill veta hur min vardag ser ut, men är samtidigt lite dålig på att förbinda mej till detta. Men dethär blogginlägget får nu kompensera mina tillkortakommanden på den punkten. För idag kommer jag att, i första hand genom bilder, berätta vad som är mina små guldkorn av lycka i vardagen. Guldkorn i vardagen för mej är att:

1. Gå till motionsbanan på en morgonlänk, precis när Dubai vaknar till liv och
luften är frisk och syrerik, fåglarna tjattrar och det är ännu svalt och skönt.

2. Att ställa sej under ett rikt blommande Frangipaniträd och bara dra in...Hur ska man bära sej
åt för att få just den doften med sej i en flaska till Finland?? Jag tröttnar aldrig!

3. Att se de nordiska flaggorna (förlåt Norge som inte är med i bild) vaja
i vinden utanför Norsk/Svenska sjömanskyrkan och få gå in och botanisera
bland...

...BÖCKERNA. Det är verkligen mycket värt att få läsa på sitt
eget modersmål när man bor i utlandet och guldkorn
i vardagen att få välja bland böcker i rikt urval!

Och med den senaste mordhistorien i högsta hugg få en läse-
stund på balkongen.

4. Att gå på skönhetssalong och ta behandlingar utan att
plånboken gråter. Och får man ta med bästaste väninnan
eller gästande kolleger så är det ännu mera värt :)

5. Att en vanlig sketen tisdagseftermiddag kunna ta en paus i sysslorna och bege
sej ut på en låååång strandpromenad.

6. Att på en ledig dag få sjunka ner i en bekväm fåtölj
vid någon av de oräkneliga caféerna och restaurangerna som finns...

...och samtidigt få beundra en gudomligt vacker solnedgång!

7. Att få dela sina vardagsupplevelser...

...med nära och kära som kommer och hälsar på...

...gör att det också blir lättare att komma tillbaka  hem igen när den dagen
kommer, för då vet folk liksom vad man pratar om.

Men fram till dess så tänker jag fortsätta att söka efter guldkorn och vara tacksam över de upplevelser som jag vill fylla min tid med, medan jag är här. Och sitta under en Frangipani och  bara dofta på blommorna...

hälsar Ferdinand - a :)

Att lära på avstånd

Denhär bloggen ska jag tillägna ett tema som jag fått väldigt mycket frågor kring. Det är nämligen så att jag förvisso har tjänstledigt från mitt vanliga lärarjobb men så blev jag i samma ögonblick återanställd som timlärare för att vidareutveckla två av mina kurser så att de kunde genomföras virtuellt från min tillfälliga bostadsort i Dubai. Jag var själv väldigt skeptisk till en början men tack vare en uppmuntrande chef och en lika uppmuntrande virtuell coach så började jag till slut också tro att det kunde vara möjligt.

Studerandena ifråga är yrkeshögskolestuderande inom Det Sociala Området och om allt går enligt planerna så avlägger de en Socionomexamen (YH) efter 3,5 års studier, en s.k bachelor degree för att använda internationellt vokabulär.

Den kurs som jag nu ska berätta om är Allmän Pedagogik. Den är en av de första kurserna som våra förstaårsstuderande möter när de inleder sina studier. Kursen ifråga är alltså på 3 sp. Det betyder en arbetsinsats på 81 timmar för en studerande.  Timmarna har jag valt att fördela på följande sätt:

1. Vi inledde med 15 t närundervisning (=föreläsning+övningar, diskussioner etc)
2. En timme AC-träning (AC står för Adobe Connect Pro och är helt enkelt ett virtuellt klassrum)
3. 10 timmar AC-undervisning (två timmar åt gången)
4. Handledning enligt behov genom AC-rummet
5. Fyra timmar sammanfattande session som också är slutredovisning av självstudiearbete.

Totalt  blir det alltså 30 timmar kontaktundervisning och resterande 51 timmar går åt till individuella uppgifter, grupp-uppgifter, bloggande och hemtentamen. Hela kursen är indelad i tydliga tema-områden som byter varje eller varannan vecka, beroende på omfattning. Allt material, som vi behandlar på kursen, sätts in på en s.k Moodle-plattform. Där finns det material som alla studerande behöver men också extra material för den speciellt aktiva studeranden. Veckans tema-område "öppnas" alltid på söndagen före ny arbetsvecka. Moodle-plattformen matchas vidare av en utförandeplan där allt som berör kurs och arrangemang finns noga beskrivet (mål, innehåll, metoder, utvärdering, litteratur etc.etc). Jag har fått lära mej att det är ännu viktigare med noggranna instruktioner när en stor del av undervisningen sker på distans än vad det annars skulle vara.  Studerande behöver också ha bra "systemkännedom" så de vet var de hittar olika saker eftersom man inte själv är fysiskt närvarande och kan påminna och förklara saker om och om igen. Så när kursen introduceras så behöver också en hel tid sättas på att just prata om de metoder/hjälpmedel som vi använder under kursens gång.

Moodleplattformen som helt enkelt är ett  "bibliotek" för allt material som behövs

AC-rummet är det rum där vi möts för handledning, diskussion och föreläsning.

AC-rummet=Adobe Connect Pro

I AC-rummet kan jag ladda upp  t.ex föreläsningsmaterial men studerande kan också ladda upp sina dokument, som då kan bli föremål för diskussion. Där finns också en "vit tavla" om någon känner de spontant vill förklara någonting lite tydligare. Där finns också en chattbox där alla kan skriva in kommentarer och alla studerande är/bör vara utrustade med mikrofon och web-kamera. Så kanske denhär beskrivningen också får vara svar på hur vi löser "frågan om växelverkan" på nätet. Jag har märkt att ju mera vana studerande blir så ju mera benägna är de att prata via mikrofon och att synas i kameran. Jag kan också se alla de studerandes namn, som loggat in sej, i rutan.

Så vilka är erfarenheterna såhär långt, sammantaget?  Förra årets studerande var försökskaniner, det är bara att erkänna. Jag gjorde en, i mitt tyckte, grundlig utvärdering av deras erfarenheter och de gav värdefulla kommentarer kring arrangemangen som jag kunde ta med mej tills årets genomförande. På den negativa sidan fanns en del  kommentarer kring det tekniska. Flera tyckte det var krångligt med Moodle och AC, mikrofoner och web-kameror. De kände ovilja att prata i mikrofon och blev därför passiva. Det fanns de som definitivt trodde att de skulle ha lärt sej mera om undervisningen hade haft en traditionell utformning. Eftersom ämnet är så svårt och brett så tyckte några att de skulle ha föredragit varit vanlig, traditionell klassundervisning.

Bland positiva kommentarerna kan nämnas sådant som att de tyckte att det både häftigt och avslappnande på samma gång att kunna följa med undervisning hemifrån. De tyckte också att virtuella undervisningen gav dem mera variation i lärandet. De tyckte de blev bättre att hantera datateknik och de kom underfund med på slutet att de kunde göra saker som de aldrig trott att de skulle kunna när de började. De tyckte att de blev "tvingade" ur sin bekvämlighetszon och att lektionerna var öppna och diskussionsbaserade. Kanske för att de hade väntat sej att undervisningen skulle vara mera envägskommunikativ när den skedde på nätet. Flera påpekade också att de insett hur viktigt det är att de själva är studiemotiverade och att inre motivation är en viktig drivkraft vid studier. De tyckte att de måste ta mera ansvar och även ta mera ansvar för att samarbete mellan gruppmedlemmarna ska fungera.

Så dethär med att lära på avstånd. Är det så nytt och olikt vad vi gör i vanliga fall egentligen? Jag tänker såhär kring lärande: Vi lär oss i så många olika sammanhang och vid olika tidpunkter. Ibland utan att vi vet själva att vi lär oss något. Skolan och utbildning har ingen ensamrätt till lärande; barn lär ju sej också fast de har sommarlov :)  Vi lär oss också ofta på avstånd utan att vara medveten om det. När vi tar del av en författares tankar så sker detta lärande kanske genom en bok. Men författaren är inte fysiskt närvarande. Vi lär oss också genom olika typer av medier genom att vi ser på tv, hör på radio, hör på poddar, tar del av artiklar, instagram, twitter etc.etc genom nätet. Allt utgör egentligen lärande som är iscensatt på  geografiskt avstånd från den som ska lära sej något . Folks reaktioner på det som jag sysslar med varierar. Vissa tycker dethär är FRAMTIDEN. Jag tror framtiden redan har kommit på denhär punkten men jag tycker inte heller att det räcker till som argument för att genomföra arrangemang av dethär slaget.  Jag vill också vara med och skapa och påverka de pedagogiska miljöer som jag tror och tycker att vi ska ha i framtiden. Vissa andra säger såhär: Om man utbildar inom social- och hälsovårdsområdet så måste studerande lära sej växelverkan och då behöver den som undervisar vara fysiskt på plats. Det tror jag också. Men jag tror inte att undervisaren hela tiden behöver vara på plats för jag tror också att studerande kan "ta in" material på olika sätt och behöver också erbjudas olika sätt att lära. Detta eftersom vi alla representerar olika lärstilar. Jag tror att det är värt att beakta helheten, att kursen som helhet erbjuder studerande olika sätt att ta till sej kunskap. Att studerande ges möjlighet att få lära sej de här olika metoderna (=man kan inte förrän man kan) Att jag som undervisar också funderar på vad kollegorna gör samtidigt, eftersom jag också ur den synpunkten ingår i en helhet (=utbildningsprogrammet).

Det blev en lååång blogg dethär. Jag vill faktiskt avsluta med att citera en stor, känd tänkare - Nalle Puh: -"Ju mer man tänker, desto mer inser man att det inte finns något enkelt svar". När vi dyker närmare in i pedagogikens värld så upptäcker vi just detta: Det finns fördelar och nackdelar med de flesta metoder. Vi som håller i och iscensätter undervisning så behöver ha en uppfattning hur de olika delarna i processen samspelar. Men man får inte vara rädd för att prova - det har jag lärt mej, igen. Eller som Nalle Puh säger: -"Om du alltid säger -vi år se - så händer det aldrig någonting"...

Back in La-La-Land...

...and back in business! Inte för att jag ju gör någon business här men jag känner att jag liksom smälter in bättre i omgivningen om jag uttrycker mej så. Det känns lite omtumlande att vara tillbaka. Jag har ändå varit fyra månader i Finland. Njutit av en låååång skön sommar och många soliga sommarmorgnar vid sommarvillan. Träffat nära och kära. Rest runt i både kända och nya trakter. Kort sagt, gjort allt sådant som man gärna vill göra på sommaren. Men samma sommar innehöll också en stor sorg. Jag var tvungen att ta farväl av en kär familjemedlem. Hunden Plexus blev 13,5 år och fick somna in omgiven av 3/4 av familjen. Plexus var trött och sjuk och rent logiskt förstod vi alla att det är en kärlekshandling, om något, att låta ett husdjur gå. Men känslomässigt är det så svårt. För mej som mamma så tänker jag också att han har varit en så betydande del av sönernas barndom. Det känns som om man tagit farväl av en del av deras barndom också. Men kvar finns alla fina foton och roliga minnen. Minsann var det en hund med en stor personlighet och karaktär :) Vissa säger att man inte borde skaffa hund eftersom det är så svårt när man mister dem. Jag håller inte med. Fastän avskedet var så svårt, så svårt så var det ändå värt varenda minut vi fick med honom! Frid över ditt minne, käraste Plexus <3

När jag är i Finland, lever jag ett Finlandsliv och när jag är i Dubai, lever jag ett Dubailiv. Det har blivit så. Och det behöver också vara så. Vi har skapat ett hem på båda ställena och även om en del saker liknar varandra så är det mycket som är olikt i livsstil och miljö. Och det är en konst och en balansgång att kunna leva i stunden och ta vara på det som varje miljö erbjuder, utan att man ständigt måste känna att man är på väg någon annanstans. Och när man tänker efter så går det ju inte heller, rent fysiskt,  att vara på två ställen samtidigt så varför ska man då vara på två ställen samtidigt i tanken?!  Men jag kommer ibland på mej själv med att igen känna av att jag enbart är en gäst här i främmande land. Och jag påminns om olika saker. Hur jag brukar göra i olika situationer, vad jag brukar handla för mat just här och hur det fungerar i samhället och i trafiken. Det tar alltså tid att landa - igen. Väl tillbaka kan jag ju bara konstatera att det är väldigt VARMT. När vi var i Finland så brukar jag säga till mina man, att om han verkligen älskar mej, så måste han  också ta mej till ett land där jag inte behöver frysa om fötterna...Och nu när jag svettas och kämpar i hettan så påminner han mej bara lugnt om vad jag sagt. Så det är väldigt varm och väldigt fuktigt. Under sommarmånaderna har vi haft på aircon på men ändå har fukten lagt sej som ett blött täcke över hela lägenheten. Allting luktar unket och mögligt! Jag har skurat och tvättat och skurat och tvättat... (sa jag att jag har skurat?). Alla kläder, handdukar och sängkläder är vädrade och/eller tvättade och nu börjar jag småningom komma till botten med allt. Nästa person som kallar mej lyxhustru i Dubai ska få en kokosnöt i huvudet!!!

Utanför fönstret byggs det som aldrig förr. Nedanför balkongen växer konturerna av något som vi inte vet vad det är. Och ingen annan tycks heller veta. Eventuellt bostadshus. Eventuellt några shoppar. Den som lever får se. På balkongen har en liten duva satt bo. Boet är placerat i hörnet av balkonräcket samt i toppen av en fejkplastpalm som jag placerat på balkongen. Med tanke på att vi befinner oss på elfte våningen och med tanke på att jag representerar det sociala området så tycker jag nog att dedär båda fågelungarna har väldigt farliga uppväxtvillkor. Men när jag nu analyserar alla härdande och stärkande perspektiv så kan jag samtidigt konstatera att mamman knyter an till de små på ett väldigt fint sätt och flyger regelbundet efter mat som hon spyr upp åt de små. Pappan ser jag inte mycket till. Han jobbar väl med "banking" eller något sådant, som så många andra här i Dubai...

När jag är Finland finns det vissa saker som jag saknar från Dubai och när jag är i Dubai så saknar jag vissa saker från Finland. Men i Dubai får man tag på förvånansvärt många Finlandssaker som denhär godingen som jag köpte igår! Den ska jag korka en vacker kväll när skymningen lagt sej och servera med färskklippt dill och potatis från Afrika. Eventuellt kommer anrättningen att inmundigas på balkongen :)

Förlåt mej kära läsare att jag varit så lat att skriva de senaste månaderna. Jag ska nu försöka skärpa mej och fortsätta med att dela med mej av vad jag ser och upplever. Och nu vet jag också att mina förstaårsstuderande i Finland vill följa med bloggen. De bloggar kring sina studier och jag bloggar kring mitt liv och vi tar del av varandras skriverier. Jättetrevligt!  Välkomna med på min resa, studdarna  :) Och så måste jag ju börja planera för gästerna som ska komma och hälsa på. Det blir en del besök här under vinterhalvåret. Och det går nog bra och gärna får de ha med sej Juhla Mokka (=kaffe), ansjovis (till Janssons frestelse) och kanske lite Fazers blå (=choklad). Då blir värdinnan väldigt glad och längtar åtminstone för stunden lite mindre hem. Så vad ska man säga som en finstämd avslutning på detta: Carpe Diem eller YOLO eller nå´t...

Guldkorn i sanden/del 2. - Dubai Marina

Dagens anhalt i serien "Guldkorn i sanden"  är Dubai Marina. Som så mycket annat, som är man tycker är fantastiskt och som berör en, så måste man ju uppleva det för att verkligen förstå. Men jag ska göra ett tappert försök att beskriva det i alla fall. Dubai Marina är ett bostadsområde som ligger  ca 25 km från downtown Dubai centrum och är placerat mellan stadsdelarna Media city, Al Sufouh, Jebel Ali samt motorvägen Sheik Sayed road. Marinan består av kanaler (konstgjorda i och för sej) som hänger ihop med havet. Närvaron av vattnet gör att det ofta fläktar ganska behagligt, doftar hav och du kan se lekfulla fiskar som bryter vattenytan och erbjuder betraktaren en liten naturupplevelse mitt i promenaden.

Marinan är omgärdad av mäktiga skyskrapor. Jag upphör aldrig
förvånas över hur fantasifulla de är i sin utformning och arkitektur!

Blir du sugen på något gott att äta under promenaden så kan det lätt åtgärdas. Marinan är kringgärdad av en promenadväg och  runt den s.k. promenaden finns det ett överflöd av restauranger och caféer. Det är bara att välja vilken typ av mat du önskar.  Du kan inte räkna med att få något vin eller öl till biffen. I stort sett så är det så i Dubai att det är bara hotell som har alkoholutskänkning. En annan möjlighet att stilla hungern är att boka bord på en Dhow-kryssning. Detta innebär att du kan dinera till tonerna av vågornas kluckande under en 2 timmar lång båttur kring Marinan i riktning mot Palm Jumeirah och tillbaka. Och vill du inte äta så kan du hoppa på en 1-timmes minikryssning med "Captain Jack" som också är ett gammaldags knakande träbåd, där du sitter på arabiska kuddar och ser en bit av Palm Jumeirah och vattensportlivet utanför Marinan. Vill du det så tar du dej till "Spinneys roundabout" och följer kajkanten en bit och då hittar du Captain Jack efter en stund på högra sidan. Trafikerar varje timme fram till 23.00. Absolut värt att göra om du njuter av vatten och hav!

Dhow-kryssning i Marinan

Marinan är ett populärt tillhåll för cyklister, fotgängare och joggare. Du kan följa den redan nämnda promenadslingan som går runt marinan och torde bli 9-10 km någonting och under viadukterna finns det dessutom små lekparker utspridda om du har barn och gåkärran med dej och behöver pausa. Eller så kan du gå en bit och sedan hoppa på en vattentaxi som tar dej olika sträckor till det fashionabla priset av 2 dirham (multiplicera med 5 så får du euro). Skulle du tycka att det är alldeles för billigt och du tycker att du vill leva lite bredare så kan du föralldel också hyra en lyxbåt för några timmar och cruisa runt i skärgården. För ser du: ALLT är möjligt i La-La-Land... :)

På bilden ser du en vattentaxi som trafikerar i kanalen. Att åka vattentaxi är en
trevlig upplevelse, inte minst kvällstid när hela Marinan är vackert upplyst.

Vy från väninnans balkong på 35:e (!) våningen. Här ser du tydligt hur Marina
promenaden är utformad och ljusen från alla restauranger och caféer.

Marinan är också värd att besöka kvällstid och erbjuder även lite shoppingmöjligheter för den som det önskar. Marina Mall är inte så stort men väl värt ett besök. På promenadavstånd finns också shoppingarcadan "The Walk" som ligger utsträckt utefter den "riktiga" stranden. Här finns en hel del hotell med både levande musik och housedunk.  Och där kan du ju ta dendär ölen då eller vinglaset som  jag förstår du suttit och funderat över var man får,  under hela din läsning :)

Guldkorn i sanden/del 1. - Fossil Rock

Om nu senaste inlägg gick i moll så går ett antal av följande inlägg i dur. Jag kommer nämligen presentera ett antal platser som har gjort intryck på mej under min vistelse här. Jag kallar dem "guldkorn i sanden". Visst låter det väldigt lyriskt och vackert? Och helt naturligt så har jag funnit mina första sandguldkornen i öknen.

Den första platsen som jag vill berätta om är Fossil Rock. Platsen heter egentligen Jebel Maleihah på arabiska. Ett stort helgnöje här i Förenade Arabemiraten är  nämligen att åka ut i öknen. Dethär låter kanske lite konstigt för en oinvigd: Vad kan det för intressant med öknen - det låter ju väldigt "öken", eller??  Men många tycker att det helt enkelt är skönt att komma bort från stan för några timmar och öknen är väldigt vacker och fridfull. Man får en fin naturupplevelse som motvikt till citylivet i  t.ex Dubai. Att ta sej ut till Fossil Rock kräver ca 1,5 timmes körning från Dubai. Åker du från Abu Dhabi är det ca 3 timmar.  Vägarna är väldigt breda och i mycket gott skick. Detta i kombination med att folk har väldigt fina bilar här, så gör ju dessvärre också att vissa åker som "crazy people".  Detta nu som en parentes.  Platsen kallas förövrigt  Fossil Rock därför att man kan se fossila spår på sluttningarna från den tid (miljontals år sen) när UAE var täckt av oceanen. Folk åker ut till denhär platsen för att campa eller kanske bara för att grilla och dricka kaffe. Man väljer ut en vacker sandsluttning och så slår man läger för några timmar och umgås och så får barnen rasa av sej i den varma sanden en stund.

En blåsig dag ska man inte vara så nogräknad om det kommer
sand i ketchupen...

 

Obligatoriskt inslag för gästande gäster är en tur ut i öknen

I området finns flera stora kamelfarmer och kamelkaravanen,
som vi såg denna dag, forslades fram med hjälp av tre st. vita
jeepar...Modernt ska det vara.

    

Tröttnar aldrig på att fota kameler. Jag tycker det är så vackra
djur. Ögonen ser så snälla ut men minsann kan den också bitas
om man är lite opassligt till.

Och lika plötsligt som man ser en kamelkaravan i öknen så lika plötsligt stötte vi vid ett tillfälle på Norska/svenska sjömanskyrkan som ordnade vinterolympiad i öknen. Vad sägs om följande grenar: Sandbackhoppning på skidor, sandslalom samt sandskidskytte. Det är bara fantasin som sätter gränser för hur man bäst roar sej i öknen. 

En norsk pojke arbetar koncentrerat med konststycket att ta
sej nerför en intvålad plastmattebana för att få till ett långt hopp!

Många far också ut i öknen för att utöva olika motorsporter. Att köra upp och ner över sanddynerna är pop! Man ska ha en lämplig bil för ändamålet (=jeep), släpper lite luft ur alla däcken så man inte kör fast och så ska man inte vara proppmätt. Beaktar man allt detta så är det lite som att åka berg- och dalbana i ett ökenlandskap! Är man i UAE som turist så finns det turistutflykter som enkom har detta på agendan, i kombination med beduinmåltid, magdans,  etc. etc. Ute i öknen finns det förövrigt många, många fina platser att åka till för denna typ av utflykt. Fossil Rock är bara en av dem. 

Men den är väl värd ett besök. 

Att bara sitta och vänta på sin själ

Nu har jag haft en riktigt lång paus från bloggandet. Det blev så. För att jag har varit så trött. För att jag har varit så seg. För att orden bara inte har kommit till mej. Det är som om jag skulle ha haft en seg, klistrig havregrynsgröt i mitt huvud som rört sej fram och tillbaka.  Och då måste man bara vänta på någonting, på sin själ, kanske?! Denhär vårperioden har varit tung. Riktigt tung. Någonstans i hela dethär äventyret så blir man bara så fruktansvärt trött på allting. Man orkar inte med nya bekantskaper, eller nya platser, eller nya maträtter. Maten smakar inte alls. Om någon så bara nämner hummus och babaganousch så vill jag helst bara slänga en falafel i huvudet på dom!  Allt bara faller över mej som en tung, våt filt.  Trafiken är snabb och hänsynslös. Jag tycker att medtrafikanterna puttar mej från höger till vänster. I butiken puttar de förresten också till mej, så det så!  Engelskan går trögt. Jag hittar inte orden. Jag tyckte att det löpte riktigt bra en gång i tiden, men nu är  den känslan långt borta.  Jag drar till mej dåliga nyheter om Förenade Arabemiraten, som en uttorkad tvättsvamp drar till sej vatten. Och jag jämför med Finland och konstaterar om och om igen att: -"Sådär skulle man aldrig göra i Finland"! Och så får jag hemlängtan på det... På granntomten byggs det nya hus. Det är buller, maskiner och borrningar från kl. 07.00 på morgonen till 20.00 på kvällen. Det är aldrig tyst. Hemma måste AC:n vara på, där är det inte heller tyst. Jag får svårt att koncentrera mej på det som jag ska göra.  Och så är det så fruktansvärt varmt. Nålen kryper upp till +38 C om dagarna. Solen lyser besinningslöst och det är fuktigt. Hemma i Finland tjoar alla att jag ska njuuuuta av värmen... HUR SKA JAG KUNNA NJUTA NÄR JAG SVETTAS SÅ FÖRSKRÄCKLIGT!!!

Och livet känns som att man färdas på en väg men man tappar
bort var man är och vart man var på väg. 

Men någonstans mitt i alltihopa så är det som om det sakta vänder.  Jag går utefter stranden och plötsligt ser jag en rocka som simmar i strandkanten och följer mej en bit. Det är en sådan wow-känsla att det inte går att beskriva. Några andra positiva saker händer som ger livet liv.  Och jag erfar en plötslig känsla av tacksamhet över det som jag får vara med om. Så träffar jag Anna från Sverige och Nicola från Storbritannien och båda är i samma situation som jag. Och vi kan diskutera livet här och vi förstår varandra, ger varandra bekräftelse och vi börjar göra roliga och meningsfulla saker tillsammans. Jag förstår också sakteligen hur jag måste ställa mitt liv för att orka med värmen. Hur jag måste och äta och dricka och hur jag måste upprätta min dagsrytm för att orka med alla förändringar.
Jag intalar mej själv att jag har lika stor rätt att vara i trafiken som alla andra. Och orkar cruisa vidare och ta mej till de ställen som jag måste ta mej. Jag börjar orka ta ut svängarna igen i min tillvaro och belönas också följdriktigt med nya erfarenheter, impulser och större kontaktnät.

Dimman lättar...

Så vad var dethär frågan om? Jag skulle säga att det är frågan om anpassning till en annan kultur och ett annat samhälle. När jag är mitt i denna process så ser jag ingenting. På sin höjd så tycker jag synd om mej själv. Men när jag förmår mej se tillbaka i backspegeln så inser jag att det var en del av min anpassningsprocess till Det Nya Landet och Den Nya Tillvaron. Vem hade påstått att det skulle gå smärtfritt? Allt det som jag gått och retat upp mej på så fanns nog här tidigare också - i lika stor utsträckning; trafiken, värmen, maten, bullret, samhället. Men jag kan inte anpassa omgivningen till mej och mina behov.  Det är jag som behöver anpassa mej. Så jag får alltså ge bort och tänka om. Och lära mej att förhålla mej till saker på ett annat sätt än jag tidigare gjort. Och Livet går vidare och jag tänker att det kanske finns  ändå lite guldkorn i sanden...

Det kommer något gott ur det mesta som är
eländigt...

Men har du något i kylskåpet, frågar mamma???

Min mamma är 85 år. Det är fantastiskt att få ha sin mamma när man är i så  pass mogen ålder som jag är! Men ibland blir det ju en del kollisioner och det handlar ofta om mat. Enligt henne äter jag konstant för litet, för fel och har magrat varje gång jag kommer hem. Ni som känner mej vet ju att jag verkligen inte är bara skinn och ben men: Mammor och maten - fenomenet är bekant. Enligt mammas logik finns det mest mat där hon bor, för där får man "soppon och grynen" (risgrynsgröt med plommonkräm) och "rulladen" (nötköttrullader). Ju längre bort hemifrån man far så desto mera minskar alltså tillgången på mat. Om man  fortsätter på den tanken och följer samma logik så är ju risken stor att det finns mindre mat i Dubai än i Finland och så fortsätter det att minska ju längre bort hemifrån man far och om man åker till Nya Zeeland så finns där följaktligen katastrofalt lite mat, för att igen öka när man vänder näsan hemåt på andra sidan jordklotet. För att rätta till detta lilla "feltänk" så ska jag ägna denhär bloggen åt att reflektera kring maten i Dubai.
Det finns väldigt mycket mat i Dubai. Maten är till största delen importerad. Äggen kan vara lokala. Kamelkött och kamelmjölken likaså och även en del mejeriprodukter och här finns faktiskt också en makaronifabrik. I övrigt kommer livsmedlen från jordens alla hörn. Frukterna och grönsakerna kommer t.ex från Afrika, Syrien, Jordanien eller Australien. En stor del av köttet kommer från Australien och Nya Zeeland. Mjöl och gryn och färdiga frysprodukter kan vara från Storbritannien, Tyskland eller andra Europeiska länder och det finns också ett påfallande stort sortiment av ryska produkter, kaviarer och fetsillar etc.

Färdigmats-disken frestar med fantastiska sallader och en del
arabiska specialiteter som hummus(kikärtsröra), persiljeröra och
Baba ganoush (populär lebanesisk röra med tomat bl.a)

Produkter gjorda av griskött har en egen sektion men det är
inte alls självklart att det finns grisköttsprodukter i alla matbutiker

Utbudet av kyckling- och kalkonprodukter är väldigt stort men i ett muslimskt land är det ingen självklarhet att man hittar korvar gjorda på griskött, bacon och skinka. Griskött betraktas som oren mat. Prisnivån varierar mycket mellan olika butiker. I stort kan man säga att maten är något billigare än i Finland men det beror också väldigt mycket på var man handlar. Småbutikerna är dyrare än de större marketarna. Men för att nå en större market ska man ha bil.

Vill man ta mathandlandet till en annan nivå och vill ha en helhetsupplevelse så kan man ta sej till norra Dubai och Deira området. Där hittar man "fruit-, vegetablemarket and fishmarket. Prisnivån är då en helt annan än i de vanliga matbutikerna, men då ska man också kunna pruta och förhandla litet och helst ha litet koll på prisnivån. Det gäller att pallra sej iväg tidigt på morgon för då är varorna som bäst, gäller speciellt fisken förstås! Gör man det så kan man njuta av en orgie i färger när frukt- och grönsakshandlarna breder ut sina varor. Och fisken bäddas in i ispåsar om man ber om det. Man behöver inte heller oroa sej för att väskorna blir för tunga att bära.  Medan du strosar runt så kommer troligen en man med skottkärra och sluter upp vid din sida och bistår med transporten av påsarna - mot en slant förstås!

Läckerheter från havet; Fisk och skaldjur! Doften i den stora fiskhallen lär dock ska
vara mindre angenäm under juni, juli och augusti...(=VARMT)!

Färska, fina och smakrika frukter och grönsaker

Det är fruktansvärt ont om parkeringsplatser i denhär delen av Dubai och det lönar sej därför att röra sej till fots om man vill se sej runt i området. Går man vidare mot den s.k guldsouken (=guldbasaren) så stöter man genast på flera butiker som säljer nötter, frön och torkade frukter. Helt klart värt ett besök även det.

Nötter, frön, bönor och torkade frukter i Deira

Jag är väldigt förtjust i Deira-området. Många som besöker Deira tycker att försäljarna är ettriga och efterhängsna. Det är bara att acceptera det - Money talks. Det är det som de lever på. Koncentrera dej på det som du vill handla och börjar du fråga om priser på något så var beredd på att försäljaren blir ännu mera på hugget. Det lönar sej också att utrusta sej med en portion humor och en solid stresströskelnivå i detta vimmel av mänskor.  Men om ni frågar mej har man inte sett Dubai om man inte upplevt Deira!

Efter shoppingturen smakar det mumsfilibabba
med kylskåpskall kokosnötsmjölk och högt benläge
på balkongen :)

Mina söner påstår att jag liknar mommo mer och mer. Jag förstår lite på tonläget att det kanske inte riktigt är  tänkt som en komplimang. Och ni ser ju själva: En hel blogg som bara handlar om mathandel - Mamma är lik sin mamma :)

Om aggregatibacter och andra företeelser i Norden och i andra länder

Denhär bloggen är en liten reflektion kring multikultur i Norden. Den tar sin början hos min syster. Hon for till Umeå för att studera ett år efter studenten. På studentkrogen snavade hon bokstavligen över benen på den som blev hennes tillkommande och dit lämnade hon. Fast redan när hon var väldigt liten så lär hon ska sagt:- "jag ska flytta till en våring (=våning) i Svelje"! Jag tror att  mycket av det som vi har i vårt vuxna liv fanns redan i vårt barndoms landskap.  Kommer ni ihåg hur det var när vi alla var små? Hur man såg upp till storasyskonen? Sprang efter dem och tog varje chans att få vara med där det hände något. Och skulle de  så ha druckit rävgift så skulle man ha gjort detsamma.
 I fredags disputerade hon i alla fall på temat "Exotoxins of Aggregatibacter actinomycetamcomitans and periodontal attachment loss in adolescents" vid Umeå universitet.  Nu när jag har försökt traggla mej igenom densamma så kan jag konstatera att den kanske knappast lär bli någon "bestseller" bland de breda folklagren, men handlar i stort sett om tandlossning hos ungdomar.

Den egna presentationen vid disputationen

Vid nämnda tillfälle satt jag och filosoferade kring dethär med nordiskhet. Hur lika/olika är vi varandra egentligen i de nordiska länderna? Fast man har samma språkliga grund (svenskan, norskan, danskan) betyder ju inte det att det inte skulle finnas kulturella skillnader. För ganska många år sedan, när man ännu producerade barn-tv i Vasa, var barntv-programchefer från hela Norden samlade till seminarium i Vasa. På seminariet visades en film som var en Rödluve-saga i en mycket modern tappning. Berättelsen gick i stort sett som följer: Rödluvan cyklade genom skogen. Hon sjöng vågade sånger, svor och hädade och hinkade dessutom in lite sprit alltmedan hon vinglade skogsstigen fram. Väl framme vid mormors stuga så låg vargen färdigt under täcket och Rödluvan kröp ner i sängen med vargen och där hände också en del saker.  Ridå! När programcheferna tittat färdigt på rödluvefilmen så skulle de ta ställning till varför denna film inte skulle ha varit lämplig att visa i deras egna, respektive land. Den norska chefen ansåg att den inte skulle ha kunnat visas p.g.a de sexuella anspelningarna, för det är tabu i norsk barn-tv. Den finska chefen ansåg att svordomarna och hädelserna gjorde att den inte skulle ha kunnat visas för i finsk barn-tv får man inte driva med religiösa ting. Den danska chefen såg inga problem med att visa rödluve-filmen...Och slutligen så ansåg den svenska barntv-chefen att filmen inte skulle kunna visas eftersom rödluvan saknade cykelhjälm när hon cyklade genom skogen. I svensk barntv får det inte visas barn utan cykelhjälm eller barn utan flytvästar.

Opponent Professor Andre Mombelli från Geneve, Schweiz

Så är det ju nog lätt att tro att bara för att man som finlandssvensk har språket så är det lätt att flytta till Sverige, men så är det nog inte! Finlandssvenskarna har ett visst mått av finsk kultur i sej, lite svensk men även lite egen finlandssvensk kultur. Och det finns exempel på att det nog också kan krångla till sej språkmässigt. Jag hörde om en finlandssvensk småbarnsmamma som flyttade med sin familj till Sverige. På morgon när hon skulle föra dottern till dagis så var nappen spårlöst borta. Som parentes kan jag nu berätta att det som ni kallar för nappen i Sverige så kallar finlandssvenskar  tutten. På väg till dagis så rusade hon så in på närmsta apotek och ropade till det förskräckta apoteksbiträdet:-" VISA MEJ ALLA DINA TUTTAR"!

Avprogrammering pågår av stressad storasyster - var god stör ej!

Duktiga storasyster som blev doktor i ett annat nordiskt land! För ett ögonblick fick jag några osunda tankar om att göra det själv. Men vem ska då berätta vad som händer i Dubai? Jag får bara säga som Clint Eastwood: Someones gotta do the dirty work...

Drömmen om ett bättre liv

Jag har just läst en trevlig bok, skriven av Yann Martel: Berättelsen om Pi. Författaren ställer sej följande frågor i ett av kapitlen:

”Varför flyttar mänskor? Vad är det som får dem att dra upp allting med rötterna och lämna det välbekanta för det stora okända bortom horisonten? Varför bestiga detta Mount Everest av formaliteter som får en att känna sig som en tiggare? Varför ge sig in i denna främmande urskog där allting är nytt, konstigt och svårt? Svaret är detsamma världen över: människor flyttar för att de hoppas på ett bättre liv”. (Martel 2003, 95).

Det är säkert inte hela sanningen varför mänskor flyttar, för  mänskor är aldrig en enhetlig grupp. Var och en har sina egna skäl men när jag pratar med några gästarbetare som finns här i 100.000-tal så tycker jag ändå att Martel återger pricksäkert det som gästarbetarna själva också berättar.

Och jag möter dem överallt, gästarbetarna. De flesta kommer från Filippinerna, men även Indien, Pakistan, Indonesien, Sri lanka osv.osv. När jag frågar dem hur det är att vara gästarbetare så berättar de alla lite olika historier om sina liv,men de har alla en gemensam nämnare: de förtjänar så otroligt mycket bättre i Dubai än i eget land och de har många hemma som är beroende av denna inkomst.

Så slår jag mej en dag i slang med taxichauffören. Han är från Indien och har arbetat fem år i Dubai. Han har tre söner, den yngsta är 13 och den äldsta går nu på universitet och ska bli ingenjör. Han berättar det med sådan stolthet i rösten! Taxichauffören sänder hem pengar regelbundet och berättar att det är dyrt att ha sonen på universitet. Avgifterna är graderade enligt ett tregradigt system och det beror helt på studieframgång vilken avgiften blir. Hans son är inte så väldigt framåt, så de får betala den högsta avgiften. Taxichauffören jobbar 12 timmar om dagen och i Dubai måste chaufförerna köra ihop till en viss dagsintäkt och gör de inte de så blir det inget betalt för den dagen. De får en hemresa betald per år och 2 semestermånader. I år ska han inte ta någon semester, utan ska köra istället. Han säger att han helt enkelt inte har råd…

På textilsouken (bazaren) är de flesta försäljare
från Indien och Pakistan

På skönhetssalongen så träffar man ofta kvinnor i olika åldrar från Filippinerna. Jag träffade på Judith och Bernie häromdan som arbetar med pedikyr och manikyr och frågade hur det är att vara gästarbetare? De var ganska nöjda med sitt liv. Judith hade varit redan tre år i Dubai och Bernie något kortare. De ska egentligen arbeta  åtta  timmar/dag och ha en timme lunch. I praktiken arbetar de 11 timmar men får övertidsersättning för den överskjutande delen. Arbetsgivaren står också för boende och arbetsresor. De har en dag ledigt i veckan och den dagen far de ut och hittar på något om de har pengar. Eller så äter och sover de, berättar de fnissande. De får också uppsöka läkare, på arbetsgivarens bekostnad, om de blir sjuka.  Judith har en åttaårig dotter i Filippinerna som bor hos Judiths mamma. Bernie har tre barn och de bor med barnens pappa. Jag frågar dem hur deras liv skulle se ut om de skulle bo på Filippinerna? De berättar då att det skulle vara svårt att få ett arbete och om de skulle få ett så skulle inte lönen räcka till för att försörja en familj. De tycker att de har det bra här och har också rekommenderat vidare åt andra att göra likadant. De känner sej trygga där de bor men de får inte ha gäster och de får inte koka sin egen mat (brandrisk). Det finns en kantin i huset dit de kan gå men för att spara pengar så blir det ofta skräpmat. Värst av allt är längtan efter barnen. De berättar att de ”skypar” ofta med sina barn, maken och föräldrarna men gråter ofta av längtan efter sin nära och kära. Och när de berättar dethär så kommer det också mycket riktigt en tår i ögonvrån.

Judith, Bernie och Angela

Många gästarbetare har det betydligt värre.  I förra veckan läste jag i en tidning att  en kvinnlig arbetsgivare i en lokal familj i UAE, blivit dömd till 15 års fängelse för att hon torterat en Filippinsk gästarbetare till döds. I samband med detta uppdagades en lång historia av regelrätt misshandel, svält, kränkningar och att familjen även låtit bli att uppsöka vård för sina maider när de blev sjuka. Dethär är dessvärre ingen ovanlig historia. Det ryktas också om hur vanligt det är att husets herre börjar kasta ögonen på någon av maiderna, vilket gör att kvinnan i huset blir svartsjuk och då får en anledning att behandla maiden illa. De kvinnor som arbetar som maider i hemmen är i en väldigt sårbar situation. Allt är bra om allt är bra men om situationen inte är bra så vart vänder de sej? Är man utan både pass och pengar så finns det inte många andra möjligheter än att stanna kvar, oförmögen att få till stånd en förändring, och vänta att kontraktet tar slut. I Indonesien hade nordbor gott rykte om sej som arbetsgivare åt maider, eftersom det ansågs att nordbor betalade bra och behandlade maiderna väl. Men så fick jag mej också en ordentlig uppläxning vid ett tillfälle av en Malaysisk grannfru, som ansåg att jag betalade alldeles för bra åt vår mald och att jag därigenom trissade upp priserna i området. Efter den lilla telefondiskussionen så hälsade hon aldrig på mej igen...Jag kom plötsligt nu också ihåg en annan historia. Det var en finländsk fru som skulle anställa en ny maid. De diskuterade lönen och maiden frågade då också samtidigt om hon skulle få något "huvudvärkstillägg". Den finländska damen såg mycket frågande ut och maiden förklarade vidare att det är ett tillägg som man har om frun har huvudvärk och  då rycker maiden in och hjälper Mister...

Den finländska damen replikerade bestämt att här ska det minsann inte vara något huvudvärkstillägg!!!

Men när jag så far hem efter pratstunden med Judith och Bernie så jämför jag igen min situation med deras. Jag far hem till mitt fulla kylskåp och ett kök där jag får tillreda vad jag vill, när jag vill. Jag får ta hem vem jag vill och vi  har jobb i Finland och släktingar som står på egna ben. Vi får bara fortsätta vår vistelse här, för att vi vill det själva. På bordet står min egen dator och jag kan nå mina anhöriga när som helst och behöver inte köa till datorn tillsammans med 15 andra. Och vill mina barn komma och hälsa på så får de göra det när som helst, om inte jag hinner hem först förstås. Tala om att vara väldigt, väldigt privilegierad! Fast ibland har jag faktiskt huvudvärk :)

Arrangerat för ett liv i nöd och lust

Jag var på ett s.k. dinnerparty häromkvällen. Det var en tillställning där det fanns flera olika nationaliteter, kvinnor och män. Jag kom att prata med två indiska systrar, varav den ena var gift och hade ett barn och en äldre syster, som var ogift.   Vi kom att diskutera både ditt och datt och kom så småningom in på dethär med giftermål och familjebildande. Den gifta systern berättade om sitt liv och vedermödor med att kombinera föräldraskap med ett arbete inom turismbranschen. Men hon konstaterade att hon hade mycket hjälp ordnat för sej och sin familj i hemmet. Jag frågade då den andra systern om hon också hade familj? Hon suckade djupt och berättade att hon hade inte gift sej för det var så svårt att hitta någon här i Dubai. Jag kan som parentes berätta, att i Dubai existerar egentligen inget dejtande. Det är helt enkelt förbjudet. Kommer någon på att du vistas ensam med en person av motsatta könet, hånglandes i en bil t.ex och du blir anmäld så kan du hamna i fängelse. Så jag frågade henne då förstås hur man gör egentligen om man vill träffa någon här? Hon berättade då att hon nog träffat några, genom vänner, men inte hittat någon hon tyckt om . Hon berättade att hon egentligen är lite rädd för karlar och att hon gärna skulle vilja träffa någon som är lite rädd för kvinnor... Jag frågade vad hon sökte efter hos en man,  ska han t.ex vara väldigt välutbildad? Å, nej sa den andra systern genast. Ingen som har doktorerat i alla fall! Hon ansåg att sådana är väldigt dryga och besvärliga att ha att göras med!

Den ogifta systerns föräldrar hade också erbjudit sej att bjuda hem några aspiranter, som hon kunde bekanta sej med i syfte att förhoppningsvis hitta en blivande make. Hon menade att hon inte var så intresserad av detta men lade också till att hennes föräldrar nog aldrig skulle tvinga henne att ta någon som hon inte var intresserad av.

Jag är lite fascinerad av detta fenomen med arrangerade äktenskap.  Det känns lite som ”homeshopping”. Jag undrar hur det går till? Det låter ju onekligen bekvämt på något sätt. Månne man sitter där hemma i soffan, mellan mamma och pappa  (äter chips?) och aspiranten kommer in och presenterar sej. Man ställer alla möjliga frågor om intressen, utbildning, familjeförhållanden etc. och så kanske man ber honom snurra runt och så tackar man för intresset och säger att: -”Don´t call us – we call you”! Och så kan ha gå och nästa kommer in. Så kom jag  plötsligt att tänka på speed-datingen i  ”Bonde söker fru”. Det är ju också lite av arrangerade äktenskap, fast de hamnar ju inte i fängelse för sitt  utomäktenskapliga förhållande förstås…

Några dagar senare läste jag i Gulf News och då föll plötsligt en pusselbit till på plats, för där fanns den: ANNONSEN! Under rubriken ”matrimonials”, om Brides and Grooms wanted, fanns följande anrop:

”Sunni muslim hyderabadi parent seek proposals for their son, 27,5´8, b.tech mechanical, brougt up &working in Abu Dhabi, from families of fair, good looking girls age below 23. Call…”

samt

” A well-settled Hyderabadi business family in Dubai invites proposals for their 26-year old MBBS, beutiful, very fair, religious granddaughter, from Indian boys of well-qualified and religious family. call…

I tv:n kommer en programserie som kallas: ”Understanding Islam”.  Mänskor får sända in frågor av de mest skiftande karaktär till programmet och programledare citerar koranen och bönerna och ger väldigt handfasta råd. Jag satt och tittade en dag och en ogift kvinna hade sänt in en fråga hur hon skulle göra för att hitta en make. Hon var redan 35 och de flesta runt omkring henne hade gett upp hoppet att hon skulle hitta någon.  Den lärde berättade då att det finns en mening med allt och det kan hända att det inte är meningen att hon ska gifta sej men han gav tips om några böner och verser som hon kunde läsa och hon skulle göra dethär varje dag under en viss tid. Jag tänkte i den stunden att där fanns ju åtminstone en lite öppning för individens egna agerande – om man ber så kanske man kan få!

Så kommer jag att tänka på en annan historia som jag hört i samma ämne. Det var min man som berättade om en kollega som skulle flytta från Indien och arbeta i Finland på ett liknande kontrakt som vi har. Min man visste att han hade flera barn och frågade när familjen kommer över? Men mannen svarade då att hans familj stannar nog hemma i Indien. Det var ett arrangerat äktenskap och barnen var redan gjorda så...

Men hur gör de som är giftassugna, som blir presenterade för potentiella, men som inte hittar något de tycker om? Eller hur gör de som har tafatta föräldrar, som helt enkelt inte får ändan ur vagnen? Eller de som har föräldrar som inte vill att sonen eller dottern ska lämna hemmets härd? Eller den som inte är vacker, inte är så ljus i hyn och inte speciellt välutbildad: Sitter de i så fall bara och väntar? Och så vandrade tankarna vidare till alla de kvällar som jag själv stått på Jakobstads torg och frusit fingrar och fötter av mej, väntandes att något skulle hända. Och på de flickor och pojkar som tillbringar hela kvällen på en dansplats utan att bli uppbjuden en enda gång. Kan vi faktiskt slå fast vem av oss som har tillgång till ett bättre system?  Jag lovar en ny blogg i ämnet  när jag har blivit klokare i ämnet :)