Nu har jag haft en riktigt lång paus från bloggandet. Det blev så. För att jag har varit så trött. För att jag har varit så seg. För att orden bara inte har kommit till mej. Det är som om jag skulle ha haft en seg, klistrig havregrynsgröt i mitt huvud som rört sej fram och tillbaka. Och då måste man bara vänta på någonting, på sin själ, kanske?! Denhär vårperioden har varit tung. Riktigt tung. Någonstans i hela dethär äventyret så blir man bara så fruktansvärt trött på allting. Man orkar inte med nya bekantskaper, eller nya platser, eller nya maträtter. Maten smakar inte alls. Om någon så bara nämner hummus och babaganousch så vill jag helst bara slänga en falafel i huvudet på dom! Allt bara faller över mej som en tung, våt filt. Trafiken är snabb och hänsynslös. Jag tycker att medtrafikanterna puttar mej från höger till vänster. I butiken puttar de förresten också till mej, så det så! Engelskan går trögt. Jag hittar inte orden. Jag tyckte att det löpte riktigt bra en gång i tiden, men nu är den känslan långt borta. Jag drar till mej dåliga nyheter om Förenade Arabemiraten, som en uttorkad tvättsvamp drar till sej vatten. Och jag jämför med Finland och konstaterar om och om igen att: -"Sådär skulle man aldrig göra i Finland"! Och så får jag hemlängtan på det... På granntomten byggs det nya hus. Det är buller, maskiner och borrningar från kl. 07.00 på morgonen till 20.00 på kvällen. Det är aldrig tyst. Hemma måste AC:n vara på, där är det inte heller tyst. Jag får svårt att koncentrera mej på det som jag ska göra. Och så är det så fruktansvärt varmt. Nålen kryper upp till +38 C om dagarna. Solen lyser besinningslöst och det är fuktigt. Hemma i Finland tjoar alla att jag ska njuuuuta av värmen... HUR SKA JAG KUNNA NJUTA NÄR JAG SVETTAS SÅ FÖRSKRÄCKLIGT!!!
 |
Och livet känns som att man färdas på en väg men man tappar
bort var man är och vart man var på väg. |
Men någonstans mitt i alltihopa så är det som om det sakta vänder. Jag går utefter stranden och plötsligt ser jag en rocka som simmar i strandkanten och följer mej en bit. Det är en sådan wow-känsla att det inte går att beskriva. Några andra positiva saker händer som ger livet liv. Och jag erfar en plötslig känsla av tacksamhet över det som jag får vara med om. Så träffar jag Anna från Sverige och Nicola från Storbritannien och båda är i samma situation som jag. Och vi kan diskutera livet här och vi förstår varandra, ger varandra bekräftelse och vi börjar göra roliga och meningsfulla saker tillsammans. Jag förstår också sakteligen hur jag måste ställa mitt liv för att orka med värmen. Hur jag måste och äta och dricka och hur jag måste upprätta min dagsrytm för att orka med alla förändringar.
Jag intalar mej själv att jag har lika stor rätt att vara i trafiken som alla andra. Och orkar cruisa vidare och ta mej till de ställen som jag måste ta mej. Jag börjar orka ta ut svängarna igen i min tillvaro och belönas också följdriktigt med nya erfarenheter, impulser och större kontaktnät.
 |
| Dimman lättar... |
Så vad var dethär frågan om? Jag skulle säga att det är frågan om anpassning till en annan kultur och ett annat samhälle. När jag är mitt i denna process så ser jag ingenting. På sin höjd så tycker jag synd om mej själv. Men när jag förmår mej se tillbaka i backspegeln så inser jag att det var en del av min anpassningsprocess till Det Nya Landet och Den Nya Tillvaron. Vem hade påstått att det skulle gå smärtfritt? Allt det som jag gått och retat upp mej på så fanns nog här tidigare också - i lika stor utsträckning; trafiken, värmen, maten, bullret, samhället. Men jag kan inte anpassa omgivningen till mej och mina behov. Det är jag som behöver anpassa mej. Så jag får alltså ge bort och tänka om. Och lära mej att förhålla mej till saker på ett annat sätt än jag tidigare gjort. Och Livet går vidare och jag tänker att det kanske finns ändå lite guldkorn i sanden...
 |
Det kommer något gott ur det mesta som är
eländigt...
|
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar