Att lära på avstånd

Denhär bloggen ska jag tillägna ett tema som jag fått väldigt mycket frågor kring. Det är nämligen så att jag förvisso har tjänstledigt från mitt vanliga lärarjobb men så blev jag i samma ögonblick återanställd som timlärare för att vidareutveckla två av mina kurser så att de kunde genomföras virtuellt från min tillfälliga bostadsort i Dubai. Jag var själv väldigt skeptisk till en början men tack vare en uppmuntrande chef och en lika uppmuntrande virtuell coach så började jag till slut också tro att det kunde vara möjligt.

Studerandena ifråga är yrkeshögskolestuderande inom Det Sociala Området och om allt går enligt planerna så avlägger de en Socionomexamen (YH) efter 3,5 års studier, en s.k bachelor degree för att använda internationellt vokabulär.

Den kurs som jag nu ska berätta om är Allmän Pedagogik. Den är en av de första kurserna som våra förstaårsstuderande möter när de inleder sina studier. Kursen ifråga är alltså på 3 sp. Det betyder en arbetsinsats på 81 timmar för en studerande.  Timmarna har jag valt att fördela på följande sätt:

1. Vi inledde med 15 t närundervisning (=föreläsning+övningar, diskussioner etc)
2. En timme AC-träning (AC står för Adobe Connect Pro och är helt enkelt ett virtuellt klassrum)
3. 10 timmar AC-undervisning (två timmar åt gången)
4. Handledning enligt behov genom AC-rummet
5. Fyra timmar sammanfattande session som också är slutredovisning av självstudiearbete.

Totalt  blir det alltså 30 timmar kontaktundervisning och resterande 51 timmar går åt till individuella uppgifter, grupp-uppgifter, bloggande och hemtentamen. Hela kursen är indelad i tydliga tema-områden som byter varje eller varannan vecka, beroende på omfattning. Allt material, som vi behandlar på kursen, sätts in på en s.k Moodle-plattform. Där finns det material som alla studerande behöver men också extra material för den speciellt aktiva studeranden. Veckans tema-område "öppnas" alltid på söndagen före ny arbetsvecka. Moodle-plattformen matchas vidare av en utförandeplan där allt som berör kurs och arrangemang finns noga beskrivet (mål, innehåll, metoder, utvärdering, litteratur etc.etc). Jag har fått lära mej att det är ännu viktigare med noggranna instruktioner när en stor del av undervisningen sker på distans än vad det annars skulle vara.  Studerande behöver också ha bra "systemkännedom" så de vet var de hittar olika saker eftersom man inte själv är fysiskt närvarande och kan påminna och förklara saker om och om igen. Så när kursen introduceras så behöver också en hel tid sättas på att just prata om de metoder/hjälpmedel som vi använder under kursens gång.

Moodleplattformen som helt enkelt är ett  "bibliotek" för allt material som behövs

AC-rummet är det rum där vi möts för handledning, diskussion och föreläsning.

AC-rummet=Adobe Connect Pro

I AC-rummet kan jag ladda upp  t.ex föreläsningsmaterial men studerande kan också ladda upp sina dokument, som då kan bli föremål för diskussion. Där finns också en "vit tavla" om någon känner de spontant vill förklara någonting lite tydligare. Där finns också en chattbox där alla kan skriva in kommentarer och alla studerande är/bör vara utrustade med mikrofon och web-kamera. Så kanske denhär beskrivningen också får vara svar på hur vi löser "frågan om växelverkan" på nätet. Jag har märkt att ju mera vana studerande blir så ju mera benägna är de att prata via mikrofon och att synas i kameran. Jag kan också se alla de studerandes namn, som loggat in sej, i rutan.

Så vilka är erfarenheterna såhär långt, sammantaget?  Förra årets studerande var försökskaniner, det är bara att erkänna. Jag gjorde en, i mitt tyckte, grundlig utvärdering av deras erfarenheter och de gav värdefulla kommentarer kring arrangemangen som jag kunde ta med mej tills årets genomförande. På den negativa sidan fanns en del  kommentarer kring det tekniska. Flera tyckte det var krångligt med Moodle och AC, mikrofoner och web-kameror. De kände ovilja att prata i mikrofon och blev därför passiva. Det fanns de som definitivt trodde att de skulle ha lärt sej mera om undervisningen hade haft en traditionell utformning. Eftersom ämnet är så svårt och brett så tyckte några att de skulle ha föredragit varit vanlig, traditionell klassundervisning.

Bland positiva kommentarerna kan nämnas sådant som att de tyckte att det både häftigt och avslappnande på samma gång att kunna följa med undervisning hemifrån. De tyckte också att virtuella undervisningen gav dem mera variation i lärandet. De tyckte de blev bättre att hantera datateknik och de kom underfund med på slutet att de kunde göra saker som de aldrig trott att de skulle kunna när de började. De tyckte att de blev "tvingade" ur sin bekvämlighetszon och att lektionerna var öppna och diskussionsbaserade. Kanske för att de hade väntat sej att undervisningen skulle vara mera envägskommunikativ när den skedde på nätet. Flera påpekade också att de insett hur viktigt det är att de själva är studiemotiverade och att inre motivation är en viktig drivkraft vid studier. De tyckte att de måste ta mera ansvar och även ta mera ansvar för att samarbete mellan gruppmedlemmarna ska fungera.

Så dethär med att lära på avstånd. Är det så nytt och olikt vad vi gör i vanliga fall egentligen? Jag tänker såhär kring lärande: Vi lär oss i så många olika sammanhang och vid olika tidpunkter. Ibland utan att vi vet själva att vi lär oss något. Skolan och utbildning har ingen ensamrätt till lärande; barn lär ju sej också fast de har sommarlov :)  Vi lär oss också ofta på avstånd utan att vara medveten om det. När vi tar del av en författares tankar så sker detta lärande kanske genom en bok. Men författaren är inte fysiskt närvarande. Vi lär oss också genom olika typer av medier genom att vi ser på tv, hör på radio, hör på poddar, tar del av artiklar, instagram, twitter etc.etc genom nätet. Allt utgör egentligen lärande som är iscensatt på  geografiskt avstånd från den som ska lära sej något . Folks reaktioner på det som jag sysslar med varierar. Vissa tycker dethär är FRAMTIDEN. Jag tror framtiden redan har kommit på denhär punkten men jag tycker inte heller att det räcker till som argument för att genomföra arrangemang av dethär slaget.  Jag vill också vara med och skapa och påverka de pedagogiska miljöer som jag tror och tycker att vi ska ha i framtiden. Vissa andra säger såhär: Om man utbildar inom social- och hälsovårdsområdet så måste studerande lära sej växelverkan och då behöver den som undervisar vara fysiskt på plats. Det tror jag också. Men jag tror inte att undervisaren hela tiden behöver vara på plats för jag tror också att studerande kan "ta in" material på olika sätt och behöver också erbjudas olika sätt att lära. Detta eftersom vi alla representerar olika lärstilar. Jag tror att det är värt att beakta helheten, att kursen som helhet erbjuder studerande olika sätt att ta till sej kunskap. Att studerande ges möjlighet att få lära sej de här olika metoderna (=man kan inte förrän man kan) Att jag som undervisar också funderar på vad kollegorna gör samtidigt, eftersom jag också ur den synpunkten ingår i en helhet (=utbildningsprogrammet).

Det blev en lååång blogg dethär. Jag vill faktiskt avsluta med att citera en stor, känd tänkare - Nalle Puh: -"Ju mer man tänker, desto mer inser man att det inte finns något enkelt svar". När vi dyker närmare in i pedagogikens värld så upptäcker vi just detta: Det finns fördelar och nackdelar med de flesta metoder. Vi som håller i och iscensätter undervisning så behöver ha en uppfattning hur de olika delarna i processen samspelar. Men man får inte vara rädd för att prova - det har jag lärt mej, igen. Eller som Nalle Puh säger: -"Om du alltid säger -vi år se - så händer det aldrig någonting"...

Back in La-La-Land...

...and back in business! Inte för att jag ju gör någon business här men jag känner att jag liksom smälter in bättre i omgivningen om jag uttrycker mej så. Det känns lite omtumlande att vara tillbaka. Jag har ändå varit fyra månader i Finland. Njutit av en låååång skön sommar och många soliga sommarmorgnar vid sommarvillan. Träffat nära och kära. Rest runt i både kända och nya trakter. Kort sagt, gjort allt sådant som man gärna vill göra på sommaren. Men samma sommar innehöll också en stor sorg. Jag var tvungen att ta farväl av en kär familjemedlem. Hunden Plexus blev 13,5 år och fick somna in omgiven av 3/4 av familjen. Plexus var trött och sjuk och rent logiskt förstod vi alla att det är en kärlekshandling, om något, att låta ett husdjur gå. Men känslomässigt är det så svårt. För mej som mamma så tänker jag också att han har varit en så betydande del av sönernas barndom. Det känns som om man tagit farväl av en del av deras barndom också. Men kvar finns alla fina foton och roliga minnen. Minsann var det en hund med en stor personlighet och karaktär :) Vissa säger att man inte borde skaffa hund eftersom det är så svårt när man mister dem. Jag håller inte med. Fastän avskedet var så svårt, så svårt så var det ändå värt varenda minut vi fick med honom! Frid över ditt minne, käraste Plexus <3

När jag är i Finland, lever jag ett Finlandsliv och när jag är i Dubai, lever jag ett Dubailiv. Det har blivit så. Och det behöver också vara så. Vi har skapat ett hem på båda ställena och även om en del saker liknar varandra så är det mycket som är olikt i livsstil och miljö. Och det är en konst och en balansgång att kunna leva i stunden och ta vara på det som varje miljö erbjuder, utan att man ständigt måste känna att man är på väg någon annanstans. Och när man tänker efter så går det ju inte heller, rent fysiskt,  att vara på två ställen samtidigt så varför ska man då vara på två ställen samtidigt i tanken?!  Men jag kommer ibland på mej själv med att igen känna av att jag enbart är en gäst här i främmande land. Och jag påminns om olika saker. Hur jag brukar göra i olika situationer, vad jag brukar handla för mat just här och hur det fungerar i samhället och i trafiken. Det tar alltså tid att landa - igen. Väl tillbaka kan jag ju bara konstatera att det är väldigt VARMT. När vi var i Finland så brukar jag säga till mina man, att om han verkligen älskar mej, så måste han  också ta mej till ett land där jag inte behöver frysa om fötterna...Och nu när jag svettas och kämpar i hettan så påminner han mej bara lugnt om vad jag sagt. Så det är väldigt varm och väldigt fuktigt. Under sommarmånaderna har vi haft på aircon på men ändå har fukten lagt sej som ett blött täcke över hela lägenheten. Allting luktar unket och mögligt! Jag har skurat och tvättat och skurat och tvättat... (sa jag att jag har skurat?). Alla kläder, handdukar och sängkläder är vädrade och/eller tvättade och nu börjar jag småningom komma till botten med allt. Nästa person som kallar mej lyxhustru i Dubai ska få en kokosnöt i huvudet!!!

Utanför fönstret byggs det som aldrig förr. Nedanför balkongen växer konturerna av något som vi inte vet vad det är. Och ingen annan tycks heller veta. Eventuellt bostadshus. Eventuellt några shoppar. Den som lever får se. På balkongen har en liten duva satt bo. Boet är placerat i hörnet av balkonräcket samt i toppen av en fejkplastpalm som jag placerat på balkongen. Med tanke på att vi befinner oss på elfte våningen och med tanke på att jag representerar det sociala området så tycker jag nog att dedär båda fågelungarna har väldigt farliga uppväxtvillkor. Men när jag nu analyserar alla härdande och stärkande perspektiv så kan jag samtidigt konstatera att mamman knyter an till de små på ett väldigt fint sätt och flyger regelbundet efter mat som hon spyr upp åt de små. Pappan ser jag inte mycket till. Han jobbar väl med "banking" eller något sådant, som så många andra här i Dubai...

När jag är Finland finns det vissa saker som jag saknar från Dubai och när jag är i Dubai så saknar jag vissa saker från Finland. Men i Dubai får man tag på förvånansvärt många Finlandssaker som denhär godingen som jag köpte igår! Den ska jag korka en vacker kväll när skymningen lagt sej och servera med färskklippt dill och potatis från Afrika. Eventuellt kommer anrättningen att inmundigas på balkongen :)

Förlåt mej kära läsare att jag varit så lat att skriva de senaste månaderna. Jag ska nu försöka skärpa mej och fortsätta med att dela med mej av vad jag ser och upplever. Och nu vet jag också att mina förstaårsstuderande i Finland vill följa med bloggen. De bloggar kring sina studier och jag bloggar kring mitt liv och vi tar del av varandras skriverier. Jättetrevligt!  Välkomna med på min resa, studdarna  :) Och så måste jag ju börja planera för gästerna som ska komma och hälsa på. Det blir en del besök här under vinterhalvåret. Och det går nog bra och gärna får de ha med sej Juhla Mokka (=kaffe), ansjovis (till Janssons frestelse) och kanske lite Fazers blå (=choklad). Då blir värdinnan väldigt glad och längtar åtminstone för stunden lite mindre hem. Så vad ska man säga som en finstämd avslutning på detta: Carpe Diem eller YOLO eller nå´t...