Men har du något i kylskåpet, frågar mamma???

Min mamma är 85 år. Det är fantastiskt att få ha sin mamma när man är i så  pass mogen ålder som jag är! Men ibland blir det ju en del kollisioner och det handlar ofta om mat. Enligt henne äter jag konstant för litet, för fel och har magrat varje gång jag kommer hem. Ni som känner mej vet ju att jag verkligen inte är bara skinn och ben men: Mammor och maten - fenomenet är bekant. Enligt mammas logik finns det mest mat där hon bor, för där får man "soppon och grynen" (risgrynsgröt med plommonkräm) och "rulladen" (nötköttrullader). Ju längre bort hemifrån man far så desto mera minskar alltså tillgången på mat. Om man  fortsätter på den tanken och följer samma logik så är ju risken stor att det finns mindre mat i Dubai än i Finland och så fortsätter det att minska ju längre bort hemifrån man far och om man åker till Nya Zeeland så finns där följaktligen katastrofalt lite mat, för att igen öka när man vänder näsan hemåt på andra sidan jordklotet. För att rätta till detta lilla "feltänk" så ska jag ägna denhär bloggen åt att reflektera kring maten i Dubai.
Det finns väldigt mycket mat i Dubai. Maten är till största delen importerad. Äggen kan vara lokala. Kamelkött och kamelmjölken likaså och även en del mejeriprodukter och här finns faktiskt också en makaronifabrik. I övrigt kommer livsmedlen från jordens alla hörn. Frukterna och grönsakerna kommer t.ex från Afrika, Syrien, Jordanien eller Australien. En stor del av köttet kommer från Australien och Nya Zeeland. Mjöl och gryn och färdiga frysprodukter kan vara från Storbritannien, Tyskland eller andra Europeiska länder och det finns också ett påfallande stort sortiment av ryska produkter, kaviarer och fetsillar etc.

Färdigmats-disken frestar med fantastiska sallader och en del
arabiska specialiteter som hummus(kikärtsröra), persiljeröra och
Baba ganoush (populär lebanesisk röra med tomat bl.a)

Produkter gjorda av griskött har en egen sektion men det är
inte alls självklart att det finns grisköttsprodukter i alla matbutiker

Utbudet av kyckling- och kalkonprodukter är väldigt stort men i ett muslimskt land är det ingen självklarhet att man hittar korvar gjorda på griskött, bacon och skinka. Griskött betraktas som oren mat. Prisnivån varierar mycket mellan olika butiker. I stort kan man säga att maten är något billigare än i Finland men det beror också väldigt mycket på var man handlar. Småbutikerna är dyrare än de större marketarna. Men för att nå en större market ska man ha bil.

Vill man ta mathandlandet till en annan nivå och vill ha en helhetsupplevelse så kan man ta sej till norra Dubai och Deira området. Där hittar man "fruit-, vegetablemarket and fishmarket. Prisnivån är då en helt annan än i de vanliga matbutikerna, men då ska man också kunna pruta och förhandla litet och helst ha litet koll på prisnivån. Det gäller att pallra sej iväg tidigt på morgon för då är varorna som bäst, gäller speciellt fisken förstås! Gör man det så kan man njuta av en orgie i färger när frukt- och grönsakshandlarna breder ut sina varor. Och fisken bäddas in i ispåsar om man ber om det. Man behöver inte heller oroa sej för att väskorna blir för tunga att bära.  Medan du strosar runt så kommer troligen en man med skottkärra och sluter upp vid din sida och bistår med transporten av påsarna - mot en slant förstås!

Läckerheter från havet; Fisk och skaldjur! Doften i den stora fiskhallen lär dock ska
vara mindre angenäm under juni, juli och augusti...(=VARMT)!

Färska, fina och smakrika frukter och grönsaker

Det är fruktansvärt ont om parkeringsplatser i denhär delen av Dubai och det lönar sej därför att röra sej till fots om man vill se sej runt i området. Går man vidare mot den s.k guldsouken (=guldbasaren) så stöter man genast på flera butiker som säljer nötter, frön och torkade frukter. Helt klart värt ett besök även det.

Nötter, frön, bönor och torkade frukter i Deira

Jag är väldigt förtjust i Deira-området. Många som besöker Deira tycker att försäljarna är ettriga och efterhängsna. Det är bara att acceptera det - Money talks. Det är det som de lever på. Koncentrera dej på det som du vill handla och börjar du fråga om priser på något så var beredd på att försäljaren blir ännu mera på hugget. Det lönar sej också att utrusta sej med en portion humor och en solid stresströskelnivå i detta vimmel av mänskor.  Men om ni frågar mej har man inte sett Dubai om man inte upplevt Deira!

Efter shoppingturen smakar det mumsfilibabba
med kylskåpskall kokosnötsmjölk och högt benläge
på balkongen :)

Mina söner påstår att jag liknar mommo mer och mer. Jag förstår lite på tonläget att det kanske inte riktigt är  tänkt som en komplimang. Och ni ser ju själva: En hel blogg som bara handlar om mathandel - Mamma är lik sin mamma :)

Om aggregatibacter och andra företeelser i Norden och i andra länder

Denhär bloggen är en liten reflektion kring multikultur i Norden. Den tar sin början hos min syster. Hon for till Umeå för att studera ett år efter studenten. På studentkrogen snavade hon bokstavligen över benen på den som blev hennes tillkommande och dit lämnade hon. Fast redan när hon var väldigt liten så lär hon ska sagt:- "jag ska flytta till en våring (=våning) i Svelje"! Jag tror att  mycket av det som vi har i vårt vuxna liv fanns redan i vårt barndoms landskap.  Kommer ni ihåg hur det var när vi alla var små? Hur man såg upp till storasyskonen? Sprang efter dem och tog varje chans att få vara med där det hände något. Och skulle de  så ha druckit rävgift så skulle man ha gjort detsamma.
 I fredags disputerade hon i alla fall på temat "Exotoxins of Aggregatibacter actinomycetamcomitans and periodontal attachment loss in adolescents" vid Umeå universitet.  Nu när jag har försökt traggla mej igenom densamma så kan jag konstatera att den kanske knappast lär bli någon "bestseller" bland de breda folklagren, men handlar i stort sett om tandlossning hos ungdomar.

Den egna presentationen vid disputationen

Vid nämnda tillfälle satt jag och filosoferade kring dethär med nordiskhet. Hur lika/olika är vi varandra egentligen i de nordiska länderna? Fast man har samma språkliga grund (svenskan, norskan, danskan) betyder ju inte det att det inte skulle finnas kulturella skillnader. För ganska många år sedan, när man ännu producerade barn-tv i Vasa, var barntv-programchefer från hela Norden samlade till seminarium i Vasa. På seminariet visades en film som var en Rödluve-saga i en mycket modern tappning. Berättelsen gick i stort sett som följer: Rödluvan cyklade genom skogen. Hon sjöng vågade sånger, svor och hädade och hinkade dessutom in lite sprit alltmedan hon vinglade skogsstigen fram. Väl framme vid mormors stuga så låg vargen färdigt under täcket och Rödluvan kröp ner i sängen med vargen och där hände också en del saker.  Ridå! När programcheferna tittat färdigt på rödluvefilmen så skulle de ta ställning till varför denna film inte skulle ha varit lämplig att visa i deras egna, respektive land. Den norska chefen ansåg att den inte skulle ha kunnat visas p.g.a de sexuella anspelningarna, för det är tabu i norsk barn-tv. Den finska chefen ansåg att svordomarna och hädelserna gjorde att den inte skulle ha kunnat visas för i finsk barn-tv får man inte driva med religiösa ting. Den danska chefen såg inga problem med att visa rödluve-filmen...Och slutligen så ansåg den svenska barntv-chefen att filmen inte skulle kunna visas eftersom rödluvan saknade cykelhjälm när hon cyklade genom skogen. I svensk barntv får det inte visas barn utan cykelhjälm eller barn utan flytvästar.

Opponent Professor Andre Mombelli från Geneve, Schweiz

Så är det ju nog lätt att tro att bara för att man som finlandssvensk har språket så är det lätt att flytta till Sverige, men så är det nog inte! Finlandssvenskarna har ett visst mått av finsk kultur i sej, lite svensk men även lite egen finlandssvensk kultur. Och det finns exempel på att det nog också kan krångla till sej språkmässigt. Jag hörde om en finlandssvensk småbarnsmamma som flyttade med sin familj till Sverige. På morgon när hon skulle föra dottern till dagis så var nappen spårlöst borta. Som parentes kan jag nu berätta att det som ni kallar för nappen i Sverige så kallar finlandssvenskar  tutten. På väg till dagis så rusade hon så in på närmsta apotek och ropade till det förskräckta apoteksbiträdet:-" VISA MEJ ALLA DINA TUTTAR"!

Avprogrammering pågår av stressad storasyster - var god stör ej!

Duktiga storasyster som blev doktor i ett annat nordiskt land! För ett ögonblick fick jag några osunda tankar om att göra det själv. Men vem ska då berätta vad som händer i Dubai? Jag får bara säga som Clint Eastwood: Someones gotta do the dirty work...

Drömmen om ett bättre liv

Jag har just läst en trevlig bok, skriven av Yann Martel: Berättelsen om Pi. Författaren ställer sej följande frågor i ett av kapitlen:

”Varför flyttar mänskor? Vad är det som får dem att dra upp allting med rötterna och lämna det välbekanta för det stora okända bortom horisonten? Varför bestiga detta Mount Everest av formaliteter som får en att känna sig som en tiggare? Varför ge sig in i denna främmande urskog där allting är nytt, konstigt och svårt? Svaret är detsamma världen över: människor flyttar för att de hoppas på ett bättre liv”. (Martel 2003, 95).

Det är säkert inte hela sanningen varför mänskor flyttar, för  mänskor är aldrig en enhetlig grupp. Var och en har sina egna skäl men när jag pratar med några gästarbetare som finns här i 100.000-tal så tycker jag ändå att Martel återger pricksäkert det som gästarbetarna själva också berättar.

Och jag möter dem överallt, gästarbetarna. De flesta kommer från Filippinerna, men även Indien, Pakistan, Indonesien, Sri lanka osv.osv. När jag frågar dem hur det är att vara gästarbetare så berättar de alla lite olika historier om sina liv,men de har alla en gemensam nämnare: de förtjänar så otroligt mycket bättre i Dubai än i eget land och de har många hemma som är beroende av denna inkomst.

Så slår jag mej en dag i slang med taxichauffören. Han är från Indien och har arbetat fem år i Dubai. Han har tre söner, den yngsta är 13 och den äldsta går nu på universitet och ska bli ingenjör. Han berättar det med sådan stolthet i rösten! Taxichauffören sänder hem pengar regelbundet och berättar att det är dyrt att ha sonen på universitet. Avgifterna är graderade enligt ett tregradigt system och det beror helt på studieframgång vilken avgiften blir. Hans son är inte så väldigt framåt, så de får betala den högsta avgiften. Taxichauffören jobbar 12 timmar om dagen och i Dubai måste chaufförerna köra ihop till en viss dagsintäkt och gör de inte de så blir det inget betalt för den dagen. De får en hemresa betald per år och 2 semestermånader. I år ska han inte ta någon semester, utan ska köra istället. Han säger att han helt enkelt inte har råd…

På textilsouken (bazaren) är de flesta försäljare
från Indien och Pakistan

På skönhetssalongen så träffar man ofta kvinnor i olika åldrar från Filippinerna. Jag träffade på Judith och Bernie häromdan som arbetar med pedikyr och manikyr och frågade hur det är att vara gästarbetare? De var ganska nöjda med sitt liv. Judith hade varit redan tre år i Dubai och Bernie något kortare. De ska egentligen arbeta  åtta  timmar/dag och ha en timme lunch. I praktiken arbetar de 11 timmar men får övertidsersättning för den överskjutande delen. Arbetsgivaren står också för boende och arbetsresor. De har en dag ledigt i veckan och den dagen far de ut och hittar på något om de har pengar. Eller så äter och sover de, berättar de fnissande. De får också uppsöka läkare, på arbetsgivarens bekostnad, om de blir sjuka.  Judith har en åttaårig dotter i Filippinerna som bor hos Judiths mamma. Bernie har tre barn och de bor med barnens pappa. Jag frågar dem hur deras liv skulle se ut om de skulle bo på Filippinerna? De berättar då att det skulle vara svårt att få ett arbete och om de skulle få ett så skulle inte lönen räcka till för att försörja en familj. De tycker att de har det bra här och har också rekommenderat vidare åt andra att göra likadant. De känner sej trygga där de bor men de får inte ha gäster och de får inte koka sin egen mat (brandrisk). Det finns en kantin i huset dit de kan gå men för att spara pengar så blir det ofta skräpmat. Värst av allt är längtan efter barnen. De berättar att de ”skypar” ofta med sina barn, maken och föräldrarna men gråter ofta av längtan efter sin nära och kära. Och när de berättar dethär så kommer det också mycket riktigt en tår i ögonvrån.

Judith, Bernie och Angela

Många gästarbetare har det betydligt värre.  I förra veckan läste jag i en tidning att  en kvinnlig arbetsgivare i en lokal familj i UAE, blivit dömd till 15 års fängelse för att hon torterat en Filippinsk gästarbetare till döds. I samband med detta uppdagades en lång historia av regelrätt misshandel, svält, kränkningar och att familjen även låtit bli att uppsöka vård för sina maider när de blev sjuka. Dethär är dessvärre ingen ovanlig historia. Det ryktas också om hur vanligt det är att husets herre börjar kasta ögonen på någon av maiderna, vilket gör att kvinnan i huset blir svartsjuk och då får en anledning att behandla maiden illa. De kvinnor som arbetar som maider i hemmen är i en väldigt sårbar situation. Allt är bra om allt är bra men om situationen inte är bra så vart vänder de sej? Är man utan både pass och pengar så finns det inte många andra möjligheter än att stanna kvar, oförmögen att få till stånd en förändring, och vänta att kontraktet tar slut. I Indonesien hade nordbor gott rykte om sej som arbetsgivare åt maider, eftersom det ansågs att nordbor betalade bra och behandlade maiderna väl. Men så fick jag mej också en ordentlig uppläxning vid ett tillfälle av en Malaysisk grannfru, som ansåg att jag betalade alldeles för bra åt vår mald och att jag därigenom trissade upp priserna i området. Efter den lilla telefondiskussionen så hälsade hon aldrig på mej igen...Jag kom plötsligt nu också ihåg en annan historia. Det var en finländsk fru som skulle anställa en ny maid. De diskuterade lönen och maiden frågade då också samtidigt om hon skulle få något "huvudvärkstillägg". Den finländska damen såg mycket frågande ut och maiden förklarade vidare att det är ett tillägg som man har om frun har huvudvärk och  då rycker maiden in och hjälper Mister...

Den finländska damen replikerade bestämt att här ska det minsann inte vara något huvudvärkstillägg!!!

Men när jag så far hem efter pratstunden med Judith och Bernie så jämför jag igen min situation med deras. Jag far hem till mitt fulla kylskåp och ett kök där jag får tillreda vad jag vill, när jag vill. Jag får ta hem vem jag vill och vi  har jobb i Finland och släktingar som står på egna ben. Vi får bara fortsätta vår vistelse här, för att vi vill det själva. På bordet står min egen dator och jag kan nå mina anhöriga när som helst och behöver inte köa till datorn tillsammans med 15 andra. Och vill mina barn komma och hälsa på så får de göra det när som helst, om inte jag hinner hem först förstås. Tala om att vara väldigt, väldigt privilegierad! Fast ibland har jag faktiskt huvudvärk :)

Arrangerat för ett liv i nöd och lust

Jag var på ett s.k. dinnerparty häromkvällen. Det var en tillställning där det fanns flera olika nationaliteter, kvinnor och män. Jag kom att prata med två indiska systrar, varav den ena var gift och hade ett barn och en äldre syster, som var ogift.   Vi kom att diskutera både ditt och datt och kom så småningom in på dethär med giftermål och familjebildande. Den gifta systern berättade om sitt liv och vedermödor med att kombinera föräldraskap med ett arbete inom turismbranschen. Men hon konstaterade att hon hade mycket hjälp ordnat för sej och sin familj i hemmet. Jag frågade då den andra systern om hon också hade familj? Hon suckade djupt och berättade att hon hade inte gift sej för det var så svårt att hitta någon här i Dubai. Jag kan som parentes berätta, att i Dubai existerar egentligen inget dejtande. Det är helt enkelt förbjudet. Kommer någon på att du vistas ensam med en person av motsatta könet, hånglandes i en bil t.ex och du blir anmäld så kan du hamna i fängelse. Så jag frågade henne då förstås hur man gör egentligen om man vill träffa någon här? Hon berättade då att hon nog träffat några, genom vänner, men inte hittat någon hon tyckt om . Hon berättade att hon egentligen är lite rädd för karlar och att hon gärna skulle vilja träffa någon som är lite rädd för kvinnor... Jag frågade vad hon sökte efter hos en man,  ska han t.ex vara väldigt välutbildad? Å, nej sa den andra systern genast. Ingen som har doktorerat i alla fall! Hon ansåg att sådana är väldigt dryga och besvärliga att ha att göras med!

Den ogifta systerns föräldrar hade också erbjudit sej att bjuda hem några aspiranter, som hon kunde bekanta sej med i syfte att förhoppningsvis hitta en blivande make. Hon menade att hon inte var så intresserad av detta men lade också till att hennes föräldrar nog aldrig skulle tvinga henne att ta någon som hon inte var intresserad av.

Jag är lite fascinerad av detta fenomen med arrangerade äktenskap.  Det känns lite som ”homeshopping”. Jag undrar hur det går till? Det låter ju onekligen bekvämt på något sätt. Månne man sitter där hemma i soffan, mellan mamma och pappa  (äter chips?) och aspiranten kommer in och presenterar sej. Man ställer alla möjliga frågor om intressen, utbildning, familjeförhållanden etc. och så kanske man ber honom snurra runt och så tackar man för intresset och säger att: -”Don´t call us – we call you”! Och så kan ha gå och nästa kommer in. Så kom jag  plötsligt att tänka på speed-datingen i  ”Bonde söker fru”. Det är ju också lite av arrangerade äktenskap, fast de hamnar ju inte i fängelse för sitt  utomäktenskapliga förhållande förstås…

Några dagar senare läste jag i Gulf News och då föll plötsligt en pusselbit till på plats, för där fanns den: ANNONSEN! Under rubriken ”matrimonials”, om Brides and Grooms wanted, fanns följande anrop:

”Sunni muslim hyderabadi parent seek proposals for their son, 27,5´8, b.tech mechanical, brougt up &working in Abu Dhabi, from families of fair, good looking girls age below 23. Call…”

samt

” A well-settled Hyderabadi business family in Dubai invites proposals for their 26-year old MBBS, beutiful, very fair, religious granddaughter, from Indian boys of well-qualified and religious family. call…

I tv:n kommer en programserie som kallas: ”Understanding Islam”.  Mänskor får sända in frågor av de mest skiftande karaktär till programmet och programledare citerar koranen och bönerna och ger väldigt handfasta råd. Jag satt och tittade en dag och en ogift kvinna hade sänt in en fråga hur hon skulle göra för att hitta en make. Hon var redan 35 och de flesta runt omkring henne hade gett upp hoppet att hon skulle hitta någon.  Den lärde berättade då att det finns en mening med allt och det kan hända att det inte är meningen att hon ska gifta sej men han gav tips om några böner och verser som hon kunde läsa och hon skulle göra dethär varje dag under en viss tid. Jag tänkte i den stunden att där fanns ju åtminstone en lite öppning för individens egna agerande – om man ber så kanske man kan få!

Så kommer jag att tänka på en annan historia som jag hört i samma ämne. Det var min man som berättade om en kollega som skulle flytta från Indien och arbeta i Finland på ett liknande kontrakt som vi har. Min man visste att han hade flera barn och frågade när familjen kommer över? Men mannen svarade då att hans familj stannar nog hemma i Indien. Det var ett arrangerat äktenskap och barnen var redan gjorda så...

Men hur gör de som är giftassugna, som blir presenterade för potentiella, men som inte hittar något de tycker om? Eller hur gör de som har tafatta föräldrar, som helt enkelt inte får ändan ur vagnen? Eller de som har föräldrar som inte vill att sonen eller dottern ska lämna hemmets härd? Eller den som inte är vacker, inte är så ljus i hyn och inte speciellt välutbildad: Sitter de i så fall bara och väntar? Och så vandrade tankarna vidare till alla de kvällar som jag själv stått på Jakobstads torg och frusit fingrar och fötter av mej, väntandes att något skulle hända. Och på de flickor och pojkar som tillbringar hela kvällen på en dansplats utan att bli uppbjuden en enda gång. Kan vi faktiskt slå fast vem av oss som har tillgång till ett bättre system?  Jag lovar en ny blogg i ämnet  när jag har blivit klokare i ämnet :)

Finländare är i grunden ett generöst och öppet folkslag med blommor i händerna...

Nu var det kanske någon som fick kaffet i vrångstrupen eller så tänker ni kanske att nu har hon slutligen helt tappat greppet?! Men nu när jag har flamsat runt med Rodney (se förra bloggen) i några dagar så ska jag faktiskt bli lite allvarlig och skriva om något som jag funderat mycket på.  För det som vi ser i rubriken är ju inte precis sinnebilden av finnen, eller hur? Snarare brukar vi få höra om vår blyghet,  dåliga ölsinne och så  knivarna, förstås.

Skottar är snåla och  svenskarna snackar mycket. Ryssar är buttra och de enda som är riktigt glada är danskarna, för de har ju det så dejligt!  Ni känner säkert igen dessa påståenden. De positiva omdömen som finns om ens eget folk  är ju lätta och roliga att bära. Som när någon säger att finländarna är bra på att arbeta, är pålitliga och punktliga. Men säkert kan också enskilda individer rubba den föreställningen. Alla är inte så pålitliga och arbetsamma i Finland heller, eller? Och om vi själva möter nya mänskor, vill vi då inte att vår egen person ska få tala för sej själv? Låta Den Sanna Bilden växa fram på basen av egna meriter och inte på basen av fördomar kring vårt folk? Så finns det liknande generaliseringar  som täcker in ännu mera, som t.ex när vi etiketterar araber. Arabfolk  finns ju i så otroligt många olika länder som i sin tur bär på sin alldeles egen historia, politiska och ekonomiska system, klimat, fostran och allt annat som påverkar mänskor. Hur kan de rimligtvis vara enhetliga i sin framtoning och särart? På samma sätt finns det också en bild bland araberna av hur västerlänningen är och vilka värderingar vi står för. Den bilden blir precis lika suddig och orättvis när man ser närmare på den. Västerlänningar finns ju överallt på jordklotet.

Jag pratar  alltså egentligen om  våra generaliseringar av folk från andra länder. Finns det överhuvudtaget något sådant som folksjäl?  Hur relevanta är etiketteringarna egentligen men framför allt så undrar jag: Vad ska vi använda dessa generaliseringar till och fyller de någonsin en vettig funktion? Och var går gränsen mellan kategorisering och  rasism och  t.o.m. diskriminering?

En äkta beduin i öknen - så pittoreskt! Fel, många beduiner arbetar
numera på oljefälten där de får mera betalt. Mannen är en pa-
kistans gästarbetare som leder kamelerna åt turisterna. 

För att ytterligare fördjupa problematiken, ska jag ge ett exempel till:

Någon berättar såhär till mej-”Igår ringde plötsligt en Indier på min dörr”. Allt vad personen  påstår efter detta, i syfte att beskriva händelsen, så kommer att ytterligare kategorisera indiern  så jag fyller på, allt i syfte att förtydliga och förstå: Min vän berättar vidare följande:

1.     Han ville ju sälja något ( jag tänker: förstås ville han ju det, det är ju sådant de sysslar med dedär indierna).

2.     Han gav sej inte (jag tänker: och det är ju just typiskt dem – så otroligt ettriga)

3.     Han frågade efter Mister (jag tänker: naturligtvis dög det inte med henne – hon är ju bara en kvinna i hans ögon). Osv. osv

Symtomatiskt är alltså att vi lägger till  mera information till situationen än vad vi rimligtvis har tillgång till.  Vi gör dethär av två orsaker. Dels för att vi har erfarenhet av ett visst folkslag och tror oss, på basen av det, veta vad som kännetecknar mänskor av det folkslaget. Men  vi lägger också till för att lättare förstå helheten och kunna greppa historien som vi hör. Ju flera intryck vi är utsatta för och ju flera intryck vi ska sortera så desto mer tar denhär processen över, bildandet av det som kallas stereotypier.  Ett annat tillfälle när detta händer är när vi är väldigt stressade och snabbt ska försöka först. Och onekligen blir ju beskrivningen av enskilda individer ganska så orättvisa om vi etiketterar var och en enligt vår bild av individens landsfolk i stort.

Typisk klädedräkt? Egentligen inte. Det finns ett otal varianter
av denna klädedräkt där individen i många fall kan göra sina
egna val. Dessutom var dockorna blonda och blåögda...

Varför håller vi egentligen kvar stereotypa bilder fast vi vet att de inte  stämmer? Orsaken torde ligga i att vi inte förmår sortera alla intryck av detta hav av mänskor, raser och folkslag. Så för att kunna hantera dessa intryck så etiketterar vi och plötsligt  så har det blivit mera begripligt och hanterbart. Vi skyddar oss själva alltså från en kognitiv överbelastning. Att kategorisera bilar och andra döda ting är ju ganska harmlöst men kategoriseringen av mänskor stjälper oss ofta  i vår växelverkan med andra mänskor.  Idag översköljs vi med bilder och intryck av folkslag från världens alla hörn. Vi kallar det globalisering. Hur ska vi kunna fortsätta att leva i denna globaliserade värld och samtidigt möta varje enskild mänska, oberoende härkomst, utan att färdigt  ”läsa in” allt möjligt? Är det ens möjligt att mötas bara –som individer?  Eller är vi bara i ett väldigt omoget stadium av globalisering och sedan när vi levt i den i några generationer så har vi s.a.s slappnat av och kan hantera det?  Och är det inte sist och slutligen så när man tänker på vad det innebär att vara mänska, att flera saker ändå förenar oss mänskor än skiljer oss åt?

Exempel på lyckad kategorisering. Dessvärre har dvärg nr. 7
vandrat till de sällade jaktmarkerna p.g.a en olycka i min trädgård.

Jag tror  inte vi helt kan sätta våra föreställningar om varandra åt sidan, men kanske kan vi åtminstone vara tillräckligt öppna för att utmana dem lite grann?  Då kanske vi också mycket lättare kan röra oss över kulturgränserna och lära oss av varandra.  Och kanske en vacker dag så kan även  finländare betraktas som ett leende och öppet folk som  har blommor i händerna och  geléhjärtan i fickornaJ