Finländare är i grunden ett generöst och öppet folkslag med blommor i händerna...

Nu var det kanske någon som fick kaffet i vrångstrupen eller så tänker ni kanske att nu har hon slutligen helt tappat greppet?! Men nu när jag har flamsat runt med Rodney (se förra bloggen) i några dagar så ska jag faktiskt bli lite allvarlig och skriva om något som jag funderat mycket på.  För det som vi ser i rubriken är ju inte precis sinnebilden av finnen, eller hur? Snarare brukar vi få höra om vår blyghet,  dåliga ölsinne och så  knivarna, förstås.

Skottar är snåla och  svenskarna snackar mycket. Ryssar är buttra och de enda som är riktigt glada är danskarna, för de har ju det så dejligt!  Ni känner säkert igen dessa påståenden. De positiva omdömen som finns om ens eget folk  är ju lätta och roliga att bära. Som när någon säger att finländarna är bra på att arbeta, är pålitliga och punktliga. Men säkert kan också enskilda individer rubba den föreställningen. Alla är inte så pålitliga och arbetsamma i Finland heller, eller? Och om vi själva möter nya mänskor, vill vi då inte att vår egen person ska få tala för sej själv? Låta Den Sanna Bilden växa fram på basen av egna meriter och inte på basen av fördomar kring vårt folk? Så finns det liknande generaliseringar  som täcker in ännu mera, som t.ex när vi etiketterar araber. Arabfolk  finns ju i så otroligt många olika länder som i sin tur bär på sin alldeles egen historia, politiska och ekonomiska system, klimat, fostran och allt annat som påverkar mänskor. Hur kan de rimligtvis vara enhetliga i sin framtoning och särart? På samma sätt finns det också en bild bland araberna av hur västerlänningen är och vilka värderingar vi står för. Den bilden blir precis lika suddig och orättvis när man ser närmare på den. Västerlänningar finns ju överallt på jordklotet.

Jag pratar  alltså egentligen om  våra generaliseringar av folk från andra länder. Finns det överhuvudtaget något sådant som folksjäl?  Hur relevanta är etiketteringarna egentligen men framför allt så undrar jag: Vad ska vi använda dessa generaliseringar till och fyller de någonsin en vettig funktion? Och var går gränsen mellan kategorisering och  rasism och  t.o.m. diskriminering?

En äkta beduin i öknen - så pittoreskt! Fel, många beduiner arbetar
numera på oljefälten där de får mera betalt. Mannen är en pa-
kistans gästarbetare som leder kamelerna åt turisterna. 

För att ytterligare fördjupa problematiken, ska jag ge ett exempel till:

Någon berättar såhär till mej-”Igår ringde plötsligt en Indier på min dörr”. Allt vad personen  påstår efter detta, i syfte att beskriva händelsen, så kommer att ytterligare kategorisera indiern  så jag fyller på, allt i syfte att förtydliga och förstå: Min vän berättar vidare följande:

1.     Han ville ju sälja något ( jag tänker: förstås ville han ju det, det är ju sådant de sysslar med dedär indierna).

2.     Han gav sej inte (jag tänker: och det är ju just typiskt dem – så otroligt ettriga)

3.     Han frågade efter Mister (jag tänker: naturligtvis dög det inte med henne – hon är ju bara en kvinna i hans ögon). Osv. osv

Symtomatiskt är alltså att vi lägger till  mera information till situationen än vad vi rimligtvis har tillgång till.  Vi gör dethär av två orsaker. Dels för att vi har erfarenhet av ett visst folkslag och tror oss, på basen av det, veta vad som kännetecknar mänskor av det folkslaget. Men  vi lägger också till för att lättare förstå helheten och kunna greppa historien som vi hör. Ju flera intryck vi är utsatta för och ju flera intryck vi ska sortera så desto mer tar denhär processen över, bildandet av det som kallas stereotypier.  Ett annat tillfälle när detta händer är när vi är väldigt stressade och snabbt ska försöka först. Och onekligen blir ju beskrivningen av enskilda individer ganska så orättvisa om vi etiketterar var och en enligt vår bild av individens landsfolk i stort.

Typisk klädedräkt? Egentligen inte. Det finns ett otal varianter
av denna klädedräkt där individen i många fall kan göra sina
egna val. Dessutom var dockorna blonda och blåögda...

Varför håller vi egentligen kvar stereotypa bilder fast vi vet att de inte  stämmer? Orsaken torde ligga i att vi inte förmår sortera alla intryck av detta hav av mänskor, raser och folkslag. Så för att kunna hantera dessa intryck så etiketterar vi och plötsligt  så har det blivit mera begripligt och hanterbart. Vi skyddar oss själva alltså från en kognitiv överbelastning. Att kategorisera bilar och andra döda ting är ju ganska harmlöst men kategoriseringen av mänskor stjälper oss ofta  i vår växelverkan med andra mänskor.  Idag översköljs vi med bilder och intryck av folkslag från världens alla hörn. Vi kallar det globalisering. Hur ska vi kunna fortsätta att leva i denna globaliserade värld och samtidigt möta varje enskild mänska, oberoende härkomst, utan att färdigt  ”läsa in” allt möjligt? Är det ens möjligt att mötas bara –som individer?  Eller är vi bara i ett väldigt omoget stadium av globalisering och sedan när vi levt i den i några generationer så har vi s.a.s slappnat av och kan hantera det?  Och är det inte sist och slutligen så när man tänker på vad det innebär att vara mänska, att flera saker ändå förenar oss mänskor än skiljer oss åt?

Exempel på lyckad kategorisering. Dessvärre har dvärg nr. 7
vandrat till de sällade jaktmarkerna p.g.a en olycka i min trädgård.

Jag tror  inte vi helt kan sätta våra föreställningar om varandra åt sidan, men kanske kan vi åtminstone vara tillräckligt öppna för att utmana dem lite grann?  Då kanske vi också mycket lättare kan röra oss över kulturgränserna och lära oss av varandra.  Och kanske en vacker dag så kan även  finländare betraktas som ett leende och öppet folk som  har blommor i händerna och  geléhjärtan i fickornaJ

Vi har det bra, vi här bak i bilen och vill inte va´me´om nån krock!

Jag har fått körkort och det kan jag säga, att jag sitter inte och lallar med i Siw Malmqvist slagdänga från 60-talet när jag kör här. Inget di-do-di-dam-dam hörs i vår bil, det är då ett som är säkert! Men jag tar det från början.

Jag har alltså fått körkort. Om man är på turistvisum i Dubai får man köra hyrbil men om man är på resident visum så måste man ha ett körkort om man vill köra bil. Åtminstone om man kommer från något av de nordiska länderna så får man körkort direkt. Är man från t.ex Indien så ska man gå i körskola här. Men man far alltså till myndigheterna och fyller i en hel del papper och man ska ha med sej resident visa, pass samt  ”gamla” körkortet. Man ska också vara respektabelt klädd - man får inte visa knäna.  Och så en sak som är lite intressant: Man ska också ha med sej sin sponsor. I mitt fall så är min man eftersom det är han, av oss båda, som som har arbetsvisum.Dethär med sponsorn är lite kul och irriterande på samma gång. För att man ska få uppehållstillstånd i Dubai så behöver man en sponsor. Om det inte är äkta man (man tycker inte heller om samboförhållanden här) så är det en arbetsgivare och i det fallet så är det arbetsgivaren som kommer med till myndigheterna. I vart fall så ska sponsorn skriva under alla papper och dessutom skriva ett fritt formulerat brev där sponsorn försäkrar att sponsorn inte ser något hinder till att personen ifråga kör bil i Dubai. Min sponsor är en väldigt generös person. Han ger mej tillåtelse att köra. Och fattas bara annat för ibland vill ju sponsorn kanske dricka vin eller annars bara sitta bredvid och ta det lugnt och då är det ju bra om någon annan kan köra. Samtidigt som man fyller i och lämnar in dessa papper så ska man också till ögonläkare. Ögonläkaren var väldigt snäll. Jag har ju just genomgått en laseroperation av mina ögon och har s.k monovision, vilket betyder att jag har ett ”läsöga” och ett ”distansöga”.  Jag brydde mej inte om att upplysa henne om dethär, för jag har lärt mej att man i regel ska säga så lite som möjligt, men konsekvensen blev i alla fall att jag inte såg alls på distans med mitt läsöga, vilket ju är helt naturligt. Men då bytte hon snabbt ut de dumma och dåliga bilderna och satte nya bilder som var STARKT förstorade och då såg jag ju! Man behöver faktiskt inte krångla till det.  Så resultatet blev 6/6 på ena ögat och 6/24 på det andra…Jag tycker det är fint när test blir specialanpassade för oss som har olika typer av funktionsnedsättningar. Men det som är mera oroande är ju det faktum att i så fall anpassas det ju för alla andra också i trafiken. Den tanken är ju  plötsligt skrämmande!

Vid ett tillfälle satt väninnan och jag och diskuterade trafiken i Dubai. Jag själv ansåg att medbilister ofta ger företräde om de märker att man är i trubbel och i fel fil, vilket i mitt fall händer väldigt ofta. Jag tycker också att man ofta bjuder fotgängare att gå över, något jag inte är van vid från egen stad, som jag tycker har väldigt  oartig trafikkultur. Väninnan höll inte alls med. Hon ansåg att Dubaitrafiken är självisk och hänsynslös och hon höll på att bli vittne till att en fotgängare blev överkörd. Men, försökte jag, det är ju ett enstaka exempel. Inte kan man ju dra slutsatser på basen av detta?! Men hon hade nog sett det flera gånger, sade hon.  När vi hade skalat bort alla värderingar, som vi inte var överens om, så enades vi om följande:

1   I Dubai finns  det många bilar ute i trafiken

2   Vissa bilar i Dubai  kör väldigt fort

3   Bilarna är överlag i bra skick

4   Det är möjligt att vissa chaufförer har fått sitt körkort i ett cornflakespaket…

Här har Rodney tagit mej till min "favorite destination"

Som jag har kört fel under dessa dagar! Jag kan inte förstå hur man lyckas få in så mycket felkörning under en och samma dag? Jag har vid flera tillfällen hamnat in på sex-filiga motorvägar, där man galant får köra 25 km för att kunna svänga om och köra 25 km till och förhoppningsvis komma in på rätt väg. Trafiken är dessutom väldigt snabb. Vi har en GPS som vi har vi döpt till Rodney. Han är mej  förhållandesvis trogen men är nog inte alltid en vän i nöden. Rodney är lite dåligt uppdaterad vad gäller alla vägbyggen. Han har många gånger lett mej på dåliga vägar. Rodney tappar också ibland bort mina favoritdestinationer. Jag skulle vilja att han håller reda på dem, för när jag har dem så kan jag åtminstone ge upp tanken på att ta mej dit jag var på väg och helt enkelt ta mej hem igen.  Och tro mej – det har hänt flera gånger! Och det har också hänt sej att jag vägrat sätta mej bakom ratten därpåföljande dag.  Man kan säga mycket om Rodney, men han höjer aldrig rösten och det hedrar honom. Fast han tvingas säga för 18:nde gången: ”Your route has been calculated”, så aldrig att han sitter och suckar, höjer rösten och himlar med ögonen. Han börjar bara om på nytt och på nytt med sin lugna röst.  Rodney om du hör det här, så vill du bli min co-sponsor om den andra inte orkar mera? Vi ska bara uppdatera dej till en nyare version först, ”before we seal the deal”…

 

Det lönar att skaffa sej en ordentlig vägkarta

Spridda tankar kring vad ofta ser i gatubilden

Man ser ibland mänskor med olika typer av funktionsnedsättningar men man ser dom inte integrerade på arbetsplatser i olika uppgifter.

Man ser många Hammers och andra stora bilar och man ser också Maseratis, Ferrarin, Aston Martin, Jaguarer, Rollsroycar och Bentleyn

Man ser ofta någon som joggar (är man i ett varuhus före kl. 10 så ser man ofta mänskor som joggar och "powerwalkar". Varför? Svalt och skönt och eftersom varuhusen är stora kan man lätt komma upp till flera kilometer)

Går man i 10 minuter gatan fram så kan man vara säker på att man mött många olika nationaliteter under dessa minuter.

Man ser vanligen inga djurtransporter. Om man ser något så är det en eller flera kameler som är på väg till en farm eller kanske till kapplöpningsbanan. Man ser sällan katter men ganska ofta hundar och anmärkningsvärt är att det är mest frågan om 5-8 olika raser.

Vägen till matbutiken - den kan jag (faktiskt)!

Spridda tankar kring vad man sällan eller aldrig ser i gatubilden

Man ser inte hemlösa och tiggare.

Man ser inte så ofta att någon cyklar

Man ser inte mänskor som promenerar gatan fram och går från en butik till en annan. Shoppar gör man bäst i ett varuhus och går där från butik till butik där allt finns under ett tak.

Ensamma barn som springer omkring utan vuxen tillsyn eller småbarn som är ensamma ute sent på kvällen 

Någon som är full och går raglande omkring.

Man ser inte stora reklamskyltar med sexig reklam på och man ser inte heller par som står och kysser varandra omslingrade och passionerat (=förbjudet)

Det finns ju inget annat sätt att lära sej trafiken här än att köra. Det är precis som när man faller av en häst - man ska snabbt upp i sadeln igen, bara! Och precis som med all annan inlärning så är det åtminstone tre saker som blir avgörande om man lär sej eller inte: Behov, motivation och tajming.

Och så förstås en mentor som är lika tålmodig som Rodney :) 

Men hur ska jag hitta kamelerna?

Eller bloggen om huruvida man blir internationell om man bara äter panda lakrits i Dubai?

Denna blogg handlar kanske inte så mycket om kameler i sej, väl medveten om att kanske någon blir besviken nu. Den handlar kanske mera om en fråga som jag ställer mej alltemellanåt, som har att göra med livsstil, öppenhet och vilja att ta emot det som finns omkring oss här. Jag undrar nämligen om det är möjligt för mej att som individ smälta in i mångkulturell miljö, bli internationell av mej och globalt orienterad och allt vad vi kan kalla det, här i min nya omgivning, om jag bara äter köttbullar och panda lakrits? Låter frågan konstig. Vänta, så får jag förklara mej. Men jag ska backa några år i tiden.

Kameler från kamelfarm i öknen intill Fossile Rock

Som liten flicka växte jag upp i en liten by i Österbotten. I början av 60-talet var inte utbudet av nöjesliv så väldigt övertygande och jag kunde välja mellan tre saker; 4H, IK Falken (idrottsförening) och kyrklig verksamhet. Jag valde för säkerhets skull alla tre. Och jag tror att det var söndagsskolan som öppnade mina ögon för möjligheten att världen faktiskt kan vara större än Edsevö! Fascinerade satt vi småbarn och tittade på när söndagsskolläraren hängde upp Sackeus i mullbärsträdet på flanelltavlan, och utan att han föll ner igen. Och hon berättade om platser som Betlehem, Jerusalem och Romarriket och visade bilder på män och kvinnor i långa klänningar. Så kom missionärerna till byahemmet och berättade om Senegal och Tanzania och visade foton på små svarta män med spjut i händerna. På pedagogspråk kunde man kanske säga att det var där som de kognitiva strukturerna formades och en vidare förståelse för andra länder och de mänskor som befolkar dem.

På kamelritt i öknen

Det gick ett antal år och jag gifte mej och fick barn och när barnen var fyra och sju år gamla bröt vi upp från vår hemvanda miljö och kom att tillbringa tre år i Jakarta, Indonesien. Jag kommer så väl ihåg när jag jagade en osthyvel genom stan och rundade tre varuhus utan att hitta. Det var nog lätt att tänka då att andra familjer använder nog inte osthyvel. De biter säkert direkt en tugga av osten eller så använder de helt enkelt mjukost. När jag till sist slutade leta så hittade jag en osthyvel i alla fall. Ett annat starkt minne är från det tillfälle när vi kom hem igen och jag och pojkarna, för första gången på många månader, var och handlade mat på Prisma. Pojkarna rusade plötsligt fram till en av kyldiskarna och ropade högt och ljudligt: Titta mamma, LEVERLÅDA!!! Runt omkring oss började  mänskor stirra på de stackars hänförda (säkert hungriga) små pojkarna och deras tafatta mor som säkert inte gav dem tillräckligt med mat. Men varför berättar jag dethär? Jo, för det handlar just om den process där man försöker, i någon mening, balansera mellan att smälta in i något nytt, samtidigt som man bär med sej något annat. Och det tycks fungera s.a.s i båda riktningarna. Både när man åker och kommer tillbaka.

 Dubai är en smältdegel av kulturer. Man räknar med att här finns 80 % utlänningar och 20 % lokalbefolkning. Här finns verkligen mänskor från världens alla hörn.(Om intressanta mänskliga möten som jag gjort ska jag berätta en annan gång). Och bland dessa finns också en grupp nordbor; finnar, svenskar, norrmän och danskar. Om jag vill så är det möjligt att enbart umgås med folk från mitt hemland eller de andra nordiska länderna. Nordic women har en egen grupp som träffas. Jag fick inbjudan till Sweorna häromdan, som är svenskarnas sammanslutning.  Finska småbarnsmammor i Marinan (stadsdel i Dubai)ordnar kaffemorgnar och träffas regelbundet. Finska damerna utefter Shoreline (stadsdel på Palmen)träffas ofta. Man kan också fara till norska/svenska sjömanskyrkan och äta businesslunch, tillsammans med andra nordbor och i övrigt ta del av deras norsk/svenska aktiviteter för alla åldrar. Sjömanskyrkan har också ett digert bibliotek av svenska och norska böcker, skrivna av svenska och norska författare, som man kan låna.  I butiken kan man köpa panda lakrits, geisha choklad, marabou, Abbas sill och norsk lax. Vill man riktigt "ta i", så kan man åka till Ikea och bunkra upp ytterligare livsmedel. Jag kan gå till svensk tandläkare.  Ny teknik har gjort att jag kan maila och facebooka mina vänner. Kommunicera genom denhär bloggen. Vara uppkopplad i direkt konversation med barnen, föräldrar, släktingar  och vänner genom Skype och Face-time. Förstår ni min point? Man kan leva ute i världen och ändå leva i en bubbla - en nordisk eller finsk bubbla, mitt i Dubai.

Kamel i öknen vid Qasar Al Sarab

Jag är  så glad och tacksam över mina finländska och nordiska vänner, tro inget annat! Men jag vill också vara medveten om denhär bubblan, som jag beskriver. För om jag ser att den finns, så kan jag också medvetet vidga mina vyer, mitt tänkande, mina kontakter och välja vad jag sätter min tid på. För det finns alldeles för mycket intressant utanför bubblan för att bara stanna där inne. Och så upplever jag det som så, att om  man lever som utlandsfinländare så får man också räkna med förlust och sorg på vissa punkter. Man får givetvis en hel del men man ger också bort en del andra saker. Och det är då man måste diskutera och kalkylera med sej själv: Hur viktigt/livsnödvändigt är det för mej att ha en osthyvel och leverlåda?

Och ni har ju säkert redan förstått att kamelerna endast har ett symbolvärde i denna historia? Kamelerna symboliserar  De Andra Kulturerna. För när jag har ätit japanskt, kinesiskt, libanesiskt och mexikanskt så behöver jag  få vila och dra andan en stund och rulla runt bland köttbullarna, vitlökssillen och panda lakritsen. Men efter det är jag redo igen att ta emot nya intryck och lära mej mera om det mångkulturella Dubai. Möta kamelen ansikte mot ansikte -  lära mej mera och försöka förstå!
För det är så som jag vill förvalta den möjlighet som jag har fått genom denna vistelse. 

Gräset är inte grönare - bara lite annorlunda

I palmens skugga jag lever så säll och somnar var kväll...


Sedär: Idag var jag plötsligt lite poetisk av mej!  Men det är alltså här vi bor på Palm Jumeirah eller  Palmen som det heter i folkmun. Palmen brukar kallas, självutnämnt, det åttonde underverket och är ett typexempel på alla de projekt som är på gång här "in this crazy, crazy place" där man i så mångt och mycket ska vara störst, bäst och vackrast.  Jag ska spinna på den tråden en annan gång men nu ska jag berätta om vårt boende.
Området, som har formen av en kokospalm, sträcker sej drygt 5 km ut i havet och är ett av tre byggprojekt som påbörjades 2001. De andra två är Palm Jebel Ali samt Palm Deira. Man räknar med att 120.000 mänskor kommer att bo här när det är färdigt utbyggt. Lägg därtill tusentals med turister som besöker området dagligen. Här finns höghus, radhus och egnahemshus och vi bor i ett hyrd tvårummare. Årshyran är 220.000 Dirham. Dividera med fem och du får årshyran i euro. Utöver det tillkommer det el och vatten. Elräkningen kan bli ganska hög under de varmaste månaderna för det är mycket dyrare att kyla ner än värma upp. Men det lönar sej verkligen att ha på aircon även under de sommarmånader när man är borta för då är det väldigt hett och väldigt fuktigt. En familj, som jag hörde om, hade tänkt spara lite på elkostnaderna och stängde aircon när de for till sitt hemland. De var borta i tre månader och när de kom tillbaka var möblerna i lägenheten täckta av mögelprickar. Bl.a det nyinköpta soffmöblemanget fick slängas bort...Inget trevlig erfarenhet!
Sen har givetvis  byggandet av Palmen också en baksida eftersom byggandet kom att påverka det marina djurlivet i stor utsträckning, som levnadsbetingelserna för ostron och korall. Men ute till havs finns det gott om fiske som barracuda och kingfish. En sådan fisketur fick jag vara med om för en tid sedan. Och vi har kingfishfiléer i frysen ännu!

Utsikt över poolen och i bakgrunden "palmbladen"

Vi bor väldigt vackert! Jag har svårt att tro att jag kommer att bo på dethär viset någonsin igen. Men bara när jag tänker efter så är det så.  För vi lever ju vi en vardagstillvaro här. Vi turistar inte och låter oss hänföras en vecka eller två och åker hem igen. Jag tror det är många som glömmer bort att det är så, när jag berättar att vi bor i Dubai.  Vi stiger upp, äter frukost, arbetar (min man åker till sitt kontor och jag arbetar hemifrån) och den känslan som man vanligen skulle få i en sådan här miljö som turist, den känslan har ju inte vi. När man har varit en tid här i värmen så blir man faktiskt litet blasé, skam att sägas, men ärligt. Klimatet här är ju helt fantastiskt och vi känner oss väldigt lyckligt lottade, men ändå.  Det ultimata skulle vara att vistas turvis en månad i taget i Finland och Dubai. Då skulle det säkert kännas helt fantastiskt varje gång - i båda riktningarna!

Vy från trädgården
'

Vi bor tillsammans med en massa olika nationaliteter och har tillgång till gym, restaurang, pool-område, strand och egen liten matbutik (dethär med maten kräver en helt egen blogg, återkommer till det). Vi har vakter vid grinden som kontrollerar alla som kommer in och vi ska själva ha passérkort. Vid ytterdörren finns det nya vakter och alla gäster skrivs upp och noteras. Det är förhållandevis säkert att röra sej här i Dubai och jag kan ta taxi direkt från gatan. Det vågade jag inte göra i Jakarta, förövrigt. Jag kan fara ut även efter att det blivit mörkt och motionera t.ex. Däremot är det inte att rekommendera att springa ensam i mörka gränder med kort kjol på nätterna. Men det gör jag inte i Finland heller så varför börja med det här?! När man rör sej på nätterna i taxi är det rekommenderat att man beställer  taxi och inte bara tar från gatan. Dubai är ju så "hippt" och ungdomligt på något sätt, det är ungdomarnas stad,  så jag brukar tänka att om nu någon skulle ta mej så skulle de nog släppa mej när det blir ljust...(detdär var ett skämt). Men man ska inte utmana ödet! Även om här är förhållandevis säkert, åtminstone jämfört med många andra ställen så har också Dubai har sina spelregler och man ska inte utmana ödet och vara naiv!

Utsikt från vår balkong

Så är det ju naturligtvis väldigt uppskattat att få börja dagen med en morgonlänk utefter stranden. Den blir fyra km om man går från "kant till kant". Jag uppskattar också att vi redan har kunnat dela denna boendemiljö med våra barn som båda hunnit vara här. Det har varit en helt fantastisk möjlighet och upplevelse, som jag är så tacksam över!

Sen kan jag också på ett helt annat sätt uppskatta Finland och alla de ställen där jag brukade röra mej.  Det finns väldigt mycket fördelar med Finland. Ett välorganiserat samhälle som för mej är förutsägbart och där jag har en systemkännedom som jag inte har här. En kunskap som det dessutom tar väldigt lång tid att få. Jag kan t.o.m känna att jag ibland blir lite nationalistisk, fast förhoppningsvis på detdär sunda sansade sättet, i motsats till vissa grupperingar i Finland...Och jag tror att det är frågan om samma fenomen, nämligen förmågan att uppskatta det som är det värdefullt i egen kultur. Jag känner att det förstärks när jag när man är på distans och man möter andra kulturer.  Då blir jag så stolt, på avstånd liksom, men samtidigt tycker jag också att vi minsann har att lära av andra vi också! Så kan jag också tycka att det är fascinerande med årstidernas växlingar, att få ha "ordentliga"vintrar med gnistrande snö, vackra vårar med koltrastens sång, sommarens intensiva grönska och höstens färgprakt. Märkväl att inget av det finns här men jag har lyckan att få något annat - under en tid - och delar det så gärna med dej, kära läsare! 

Litet bo jag sätta vill

Det är en ganska delikat uppgift att få inreda en tom lägenhet när man är såhär i mogen ålder. I vanliga fall så växer ju hemmets inredning sakta fram i takt med ekonomi och arv och annat. Slutresultatet blir ofta ett sammelsurium av stil och prylar, kanske även kombinerat med en viss blindhet för vad som passar ihop. Det tre-årskontrakt som vi har här i Dubai gav oss också möjligheten att ta med dessa våra möbler hemifrån, på företagets bekostnad, eller att köpa möbler här för en viss övre summa.  Vi valde då att hålla vårt Finlandshem intakt av olika orsaker och följaktligen skaffa hela inredningen på plats och ställe. Här finns en uppsjö av möbelaffärer som ställde oss plötsligt ett dilemma: Vilken stil ska vi välja?  Det finns Ikea, svindyra italienska designmöbler och guldpläterade stolsben till höger vänster. Man kan också gå på Dubai mall (världens största varuhus) och köpa Versace-möbler och bli ägare till ett litet soffbord mot några tiotalstusen euro, sådär.  Vi har valt att köpa några saker nya och några saker har vi köpt via en populär sida på nätet, Dubizzle. Eftersom vi inte behöver fundera på småbarn med sylt och tuschpennor i nävarna så köpte vi vita lädermöbler till vardagsrummet. Säng är också bra att köpa helt nytt. Det finns trots allt en del kryp här, löss bl.a. Men tillbaka till mitt "dubizzlande":

Det första dubizzle-inköpet gjordes hos en brittisk pilot. Han bodde tillsammans med sin koreanska fru i en radhuslägenhet. De hade flyttat till en mindre lägenhet och matbordet hade blivit för stort för dem.  Jag var väldigt ny i Dubai och kommer ihåg att jag tyckte det var så intressant att se hurudana möbler de hade och hur de hade möblerat. Vi kom att stanna en god stund och prata med dom.  Den brittiska piloten ägde en väldigt stor bil. Han kom hem  till oss, med sin koreanska fru och med bordet i bitar. Maken och bordsägaren skruvade ihop bordet i vår matvrå och satte glasskivan på plats. Sådana mänskor finns det!

Våra gardiner har jag också "dubizzlat". En lördagmorgon hittade jag annonsen och tog genast kontakt med ägaren, som förövrigt var från Chicago. Han bodde i huset mittemot vårt och detta nämnda hus har samma speciella mått på fönstren som vi har. Något som är långt ifrån en självklarhet här. Chicago-mannen visade sej vara en mycket trevlig person. Han stod i beråd att flytta hem och diskuterade gärna sina erfarenheter av att bo här. Han hade arbetat här i fem år och hans fru och nyfödda baby hade redan flyttat tillbaka till Chicago. Vi ville gärna köpa hans gardiner och då återstod nästa lilla problem: Hur får man ner dom och hur får vi upp dem i vår egen lägenhet? Det är nämligen så här att när man flyttar tar man med sej gardinskenor eller gardinstänger och vi ägde varken stege, borrmaskin och gardinerna var 3,50 långa... Men Chicago-mannen hade en lösning på problemet, för han hade kontakter. Han ringde Buba - "the handy man", som kom med sitt lilla team pakistanier och först monterade de ner gardinerna hos Chicago-mannen och så monterade de upp dem hos oss. Det tog dem 4 timmar totalt. Gardinägaren kom dessutom över till vår lägenhet för att se att det gick rätt till! Och plötsligt hade vi fått gardiner till 3 rum och kunde mörklägga och stänga ute lite av den stundtals besinningslösa värmen som vi hade vid den tidpunkten. Chicago-mannen gav slutligen i arv åt oss en tjock trave med "takeaway" broschyrer så vi kunde beställa mat med smaker från världens alla hörn. Österbottning som jag är, så är jag helt fascinerad av fenomenet att beställa hem mat på moppe. Finns det någon som lagar sin egen mat här?? Under min vistelse här har jag vid ett (!) tillfälle ringt på asiatisk mat. Det smakade verkligen inget vidare. Nästa dag blev det makaronilåda igen...Men broschyrerna finns kvar!

Hallspegeln och console-bordet köpte vi av en indier som nyligen flyttat till en mindre lägenhet. Som parentes kan jag berätta att jag alltid åker med någon (företrädesvis min man) när jag far och ser på möbler. En säkerhetsåtgärd som jag håller hårt på. Den indiska mannen hälsade på min man med handslag och ett: -"Hello, sir, how are you". Jag fick en avmätt nick... I den indiska mannens lägenhet stod det möbler och flyttkartonger överallt och i varenda hörn, ackompanjerat av en stark doft av spiskummin, curry och andra exotiska kryddor. Han var glad över att vi vill befria honom från lite möbler och bar glatt ut möblerna till vår lilla hyrda bil, som blev så full så vi själva knappt hade rum att ta oss hem.

Till sovrummet "dubizzlade" vi också fram en spegel och bord och även denna gång av indier. Denhär gången kom vi att besöka ett pensionerat indiskt par som bodde i ett fint egnahemshus en bit utanför Dubai. De hade just flyttat till dethär huset och med dem även den ena sonen med familj, som just hade flyttat hem från U.S.A. Deras vardagsrum var megastort och i detta vardagsrum hade de, lyssna nu: tre stycken trepersoners soffor SAMT fyra stora fåtöljer! Jag måste ju naturligtvis fråga varför de hade så många sittplatser och den gamla damen berättade att de tycker det är så roligt att samla familj och vänner och de har ofta gäster. Tänk vilken gemenskap som finns i vissa kulturer. Men samtidigt som jag stod där och idealiserade storfamiljen så berättade kvinnan att hon är nog så irriterad på det unga paret som kommer dragandes med sina Ikea-möbler hela tiden. Hon tycker de möblerna är så tråkiga och hon sade också att de hade ideliga dispyter gällande inredningen! Med spegeln och bordet i bilen for min man och jag hem till vår två-personers lägenhet med släktingar och vänner i en annan del av jordklotet och betydligt färre sittplatser.

Men att inreda betyder ju inte automatiskt  att det blir ett hem. Hemma i vårt  Finlandshem har vi en tavla på väggen som lyder såhär: " A house is built of log and beams, a home is built on hope and dreams". Hopp och drömmar hittar man inte på Dubizzle.

Att bli en del av något utan att tappa sej själv.

God fortsättning på det nya året alla ni som vill följa denna blogg!

Såhär i början av det nya året ska jag göra ett försök att sammanfatta de tankar som jag har kring min vistelse här i Dubai. Jag har nu alltså varit här i ca. 4 månader och har nu lagt bakom mej en utmanande höst som avslutades i  en inflammation i nackkotorna och axlarna. Jag har därför satt mej själv på en dator-paus, i syfte att bli till folk igen. Men nu tar jag nya tag och ska dela med mej lite av vad som händer i mitt liv.

Att förflytta sej på det här viset, och leva som s.k expatriot, är inte bara en resa i geografisk mening. Det är också en resa i psykologisk och känslomässig mening. Och det är kanske det perspektivet som är mest intressant för mej att reflektera kring. Man brukar urskilja fyra (4) olika faser som många brukar känna igen sej i.

Fas 1 - Kallas för Smekmånad och kännetecknas av fascination och eufori...Och just precis så var det för mej ungefär den först 1-2 månaden. Känslan av att äntligen ha kommit iväg till Det Nya Landet är ju så fantastisk. Tänk att det nu äntligen ska hända. Bakom oss har vi ett år av förberedelse, med anhållan om tjänstledighet för min del, information till alla berörda, avbeställa tidningen osv. osv.  Vi känner oss så priviligierade och allt är bara spännande! Maten smakar så bra och blommorna doftar så gott. Mänskorna ler så vänligt och trafiken flyter så bra. Kameran är ständigt framme och vi fotograferar som galningar. Men så småningom landar vi nog...

...och övergår till...

Fas 2 - som kännetecknas av besvikelse frustration och en stor portion irritation. Livet i det nya landet som just var ljust och glatt ter sej nu plötsligt så svårt. Det är krångligt att få saker uträttade. Myndighetspersonerna är så svåra att ha att göras med. Jag var och ansökte om uppehållstillstånd och blev hemskickad för att klänningen var för kort! -"Pls madam, vear respectable clothing next time"!!! Och när skorkfian pekade på dörren hade jag lätt kunnat strypa henne...Det blir svårt att finna nya vänner  och hur ska man överhuvudtaget hitta någon normal mänska att umgås med?! Friktionen mellan oss här på hemmaplan ökar. De saker som var små problem hemma har plötsligt vuxit sej väldigt stora. Viljan att nätverka är nästan obefintlig och orken att över huvudtaget berätta om upplevelserna känns oöverstigliga. Jag är inne i ett tillstånd av melankolisk nedstämdhet och ser på min omvärld som om jag betraktade dem i en tv-ruta. Jag är med men ändå inte. Det liknar  faktiskt lite en depression.  I samma veva idealiserar jag också bilden av F I N L A N D - och berättar åt mej själv (och gärna åt andra också) om och om igen: -"Sådär skulle det ALDRIG gå till i Finland" (vilket naturligtvis inte alls är sant). Denhär fasen kan hålla på i flera månader.

Men så småningom landar man ändå i den nya tillvaron, som övergår i ...

Fas 3 - Anpassning och jag skulle vilja påstå att det är där som jag är nu (och kanske förövrigt just därför har fått tillräcklig distans för att göra denna analys). Någonstans börjar saker och ting nu fall på plats. Att fungera på främmande språk flyter på och många praktiska saker har fallit på sin plats; man vet var man ska köpa maten, hur man betalar elen, uppehållstillståndet och körkort är ordnat osv.  Den här fasen tar också några månader i anspråk och ibland faller man nog ibland tillbaka till fas 2, men på något sätt börjar man ha en del av de redskap som man behöver i Det Nya Landet och någon slags vana i att hantera olika situationer. Det blir till slut någon slags acceptans över att saker och ting förhåller sej som de gör.

Fas 4 -Integration och acklimatisering  innebär att man känner sej alltmera hemma i den nya kulturen och samhället och man slutar helt enkelt att längta hem vid varje motgång. Man börjar se fördelarna igen med att bo utomlands  och efter en tid kommer man "plötsligt ihåg" varför man valde att göra denna resa. Plötsligt finns det igen kraft, ork och nyfikenhet att ta ut svängarna och även en ambition att nätverka och vara nyttig i det nya, om än tillfälliga, hemlandet. 

Det är fascinerande att så många, som varit i samma situation, beskriver  faserna på samma sätt. Men alla upplever det inte förstås exakt likadant. Individuella variationer finns alltid. När jag ser på det som sker så ser jag dethär också som en individuell läroprocess. Jag har varit med om det här förr en gång, eftersom vi bott i Jakarta, Indonesien i 3 år. Jag utvecklas och kommer till nya insikter. Men jag behöver ha tålamod och acceptera att det tar den tid det tar. Den nya kulturen och alla möten med nya mänskor, utmanar mina fördomar och föreställningar och tvingar mej att tänka om.  Samtidigt vill jag naturligtvis också slå vakt om den kultur som jag kommer ifrån. Men klarar jag balansen så kommer det något gott ur detta - det vet jag!
   

På vift i pedagogikens värld och även i resten av världen.

Nu inleder jag min blogg som har två huvudsakliga teman; pedagogik och mångkultur. Dels gör jag reflektioner kring pedagogik i allmänhet och virtuellt lärande i synnerhet, med anledning av kursen LIN 4 som jag genomför under detta vinterhalvår och även erfarenheter från virtuellt lärande, som jag fått genom kurser som jag iscensatt via nätet till högskolestuderande. Samtidigt vill jag också dela med mej av de erfarenheter som min vistelse i Dubai ger mej. Så jag bjuder alltså in till en resa; i pedagogikens värld och även till resten av världen. Välkommen med! Du behöver inte packa något - Let´s travel light together :)